Skräckpropaganda eller nödvändigt nödrop?

Bostadspolitik.se besökte HSB:s dystopiska framtidsprototyp i Göteborg för att ta tempen på vad som komma skall.

Solen skiner över den lummiga parkeringen i centrala Göteborg. Klockan närmar sig tio på förmiddagen och hundägare samsas med elsparksåkande studenter på den nysopade gång- och cykelbanan vid Elektronvägen, där HSB Living Lab ligger.

Byggnaden, som både är ett boende, ett laboratorium och en arena för forskning på en och samma gång skjuter upp som en futuristisk sockerbit ur den omkringliggande grönskan. Men innanför den vita fasad som lyser i vårsolen ser verkligheten annorlunda ut.

I ett mötesrum på bottenplan möts vi för första gången, vi sex personer som nappat på erbjudandet att ”Bo en dag i år 2050”. Gruppen har inte träffats tidigare och här finns representanter från exempelvis Obos, Akademiska Hus och Framtiden Byggutveckling. Efter en kort presentationsrunda visas vi in i ett intilliggande rum där vi förbereds ytterligare för vår resa mot framtiden.

Vi ombeds lämna ifrån oss alla våra tillhörigheter och byta skor. Längs väggen står Foppatofflor i olika färger och storlekar uppradade, och medan vi tar på oss dessa ”fukttåliga tofflor” blir vi tilldelade olika rollkaraktärer, som vi ska spela under resten av besöket.

Någon blir karaktären ”Billy”, en tuff 25-åring som ansvarar för säkerheten i vårt boende och som ska se till att inga obehöriga rör sig i fastigheten. Själv tilldelas jag ett identitetskort tillhörande ”Lo Mutai”, en 78-åring elektriker som bland annat ansvarar för fastighetens solpaneler, att motionscykeln i lägenheten kan generera ström och att batteriladdningen faktiskt fungerar.

Det är som sagt en dystopisk framtidsprototyp som HSB tillsammans med UX- och tjänstedesignbyrån Antrop ritat upp. Utifrån FN:s klimatpanels framtidsscenarion har man tagit på sig de dystraste glasögonen när man tagit fram den prototyplägenhet för 2050 som vi besöker. Här är el och vatten inte någon självklarhet medan kriminalitet och extremväder är vardagsmat. Den framtidsbild som målas upp i den sjaviga framtidslägenheten är ganska långt ifrån de visionsbilder man ser när framtidens bostadsområden visualiseras av våra akitekthus.
– Vi vill inte skrämmas. Det vi vill göra är att testa ett nytt grepp, och se om vi kan skapa ett känslomässigt uppvaknande hos våra besökare för att sedan diskutera hur vi kan undvika att detta blir vår framtid på riktigt, säger Emma Sarin, projektchef för ”Bo en dag i år 2050”.
– Syftet är att skapa drivkrafter för de skiften som krävs inom bostads- och byggsektorn. För att skapa ett resursmedvetet, fossilfritt och hållbart samhälle.

Drygt 30 minuter efter att vår grupp bytt skor mot Foppatofflor sitter vi återigen samlade i nutid. Vi har då hunnit bilda en fiktiv familj som bland annat försökt baka bröd på insektsmjöl, få ekonomin att gå ihop trots hot om 50-procentiga hyresökningar och barrikaderat ytterdörren för att undvika de kriminella gäng som härjar fritt i framtiden. Under cirka 20 minuter diskuterar vi våra upplevelser av rollspelet. Ord som ”adrenalin”, ”paranoia”, ”anspänning” och ”osäkerhet” skrivs ner på post-it-lappar. Sedan diskuterar vi hur man som bostadsbyggare och inom bostadspolitiken kan motverka att detta är känslor som ska vara vardag om blott 25 år.

Efter att ha analyserat projektet och deltagarnas utvärderingar kommer HSB, som har som ambition att ta en ledarroll i omställningen, att dela de nya insikterna till nyckelpersoner inom samhällsbyggnadssektorn.

– Jag upplevde en stark osäkerhet och utsatthet där inne i rummet. Den känslan tror jag vi alla fick, när allt kom så nära. Och det får ju en att fundera över vad vi kan göra för att vi inte ska hamna där och vad man saknade när man väl var där, säger Carl-Johan Sigfridsson, hållbarhetschef på Obos, när han summerar sin upplevelse kort senare.

Han spelade en 40-årig ledargestalt under rollspelet.
– På Obos bygger vi ju bostäder, och om jag använder de glasögonen när jag tittar på den här framtidsprototypen kan jag ju känna att det hade varit bra med en braskamin… Då hade vi haft tillgång till en värmekälla som vi själva kunnat ha kontroll över. En braskamin är något konkret som gör dig mer motståndskraftig i en utsatt situation.

Carl-Johan Sigfridsson är också inne på att det sociala utanförskapet och kriminalitet som utspelar sig i det fiktiva 2050 kanske delvis kan byggas bort.
– Vi jobbar mycket med trädgårdsstäder, den biologiska mångfalden och livet mellan husen. Vi tror att det är viktigt för att minska utanförskap, säger han.

Så, är ”Bo en dag i 2050” skräckpropaganda eller ett nödvändigt nödrop? Det är kanske någonstans mitt emellan. Själv kommer jag att läsa MSB:s ”Om krisen eller kriget kommer” lite noggrannare nästa gång den dimper ner i postlådan.