Simon Imner: Svensk bostadsdebatt behöver EU-perspektiv

DEBATT | I mitten av december presenterade den danske kommissionären Dan Jørgensen EU-kommissionens bostadspolitiska paket. Initiativet ska lösa några av unionens mest brinnande bostadsutmaningar – men belyser samtidigt de brister i den svenska debatten som stannar vid, menar Simon Imner på Trä- och Möbelföretagen.

Svensk bostadspolitik har sedan länge fastnat i den klassiska dragkampen mellan fastighetsägare och hyresgästperspektiv kryddat med en allmän skepsis mot överstatlighet från Bryssel. Därför blir det intressant när EU-kommissionen nu ökat sitt engagemang i bostadspolitiken.

Finns det möjligheter här för en ordentlig bostadspolitisk debatt? Eller kommer vi återigen fastna i en diskussion om marknadshyrornas vara eller icke-vara eller i stigmat kring social housing?

Kommissionen skriver uttryckligen i sitt bostadspaket att bostadspolitik är nationell, regional och lokal kompetens samt att EU:s roll är att stödja, samordna och förstärka deras insatser, inte att ersätta dem. Och faktum kvarstår – gemensamma frågor som många medlemsstater brottas med är tillgång till byggbar mark, långa ledtider, regelverk som försvagar möjligheten att skala upp industriell tillverkning bortom landsgränserna samt tillgången på råvara.

EU-kommissionens initiativ får inte reduceras till en dragkamp mellan parterna på hyresmarknaden

Det är här svensk bostadspolitisk debatt lätt smalnar av. Initiativet från EU-kommissionen får inte reduceras till en dragkamp mellan parterna på hyresmarknaden. Debatten måste föras på bredare nivå om exakt vilka verktyg från EU som skulle kunna hjälpa oss att bygga och renovera mer, snabbare och mer kostnadseffektivt utan att avstå från hög kvalitet.

Långa planprocesser, eskalerande taxor och avgifter är i många fall stora kostnadsdrivare, ofta större än produktionskostnaden. EU-initiativet pekar i rätt riktning genom att lyfta behovet av snabbare ledtider, ökad digitalisering och bättre samordning för att få fram byggbar mark. Men den svenska debatten måste vidgas till att i större utsträckning visa de harmoniserade verktyg som behövs för att tillgång på mark kan mobiliseras mer effektivt.

Utan harmonisering, standardisering och förutsägbarhet går det varken att öka byggtakten, renovera mer hållbart eller pressa kostnader

I linje med Kommissionens mål för mandatperioden att minska näringslivets regelbörda med 25 – 35 procent syns också en tydligare förståelse för att utbudsökning kräver att byggsektorn kan skala upp: Kompetensförsörjning, produktivitetsutveckling och regeltillämpning som inte varierar godtyckligt mellan länder och lägre beslutsnivåer. Utan harmonisering, standardisering och förutsägbarhet går det varken att öka byggtakten, renovera mer hållbart eller pressa kostnader från lagstiftarens håll. Det blir i stället ett lapptäcke av krav som hindrar industriellt byggande – och i förlängningen slår mot den inre marknaden funktionssätt. Hur kan vi säga att vi vill ha fri rörlighet om människor inte har råd att bosätta sig där jobben finns?

Samtidigt ökar implementeringstakten av EU:s reviderade byggproduktförordning stegvis. Ambitionen är att skapa transparens, harmoni och förbättra informationsflöden. Det är bra, men medför samtidigt betydande risker – alla dubbelrapporteringar, förseningar och otydligheter medför ökade administrativa bördor och i förlängningen högre kostnader. Därför är det viktigt att regelförbättringsarbetet fortsätter långsiktigt på såväl EU-nivå som av Sveriges nästa regering.

En annan aspekt som ofta hamnar i skymundan i svensk bostadsdebatt är behovet av råvaru- och materialförsörjning. På EU-nivå kopplas ofta frågan till konkurrenskraft och möjligheten att behålla produktion av viktiga delar av olika värdekedjor inom Europa, till exempel genom den pågående revideringen av upphandlingsdirektiven och den nya bioekonomistrategin. Här har Sverige särskilda möjligheter i trä och biobaserade byggmaterial, som förtjänar att lyftas mer. För industrin är stabil tillgång till material till konkurrensutsatta priser en förutsättning för att kunna leverera i större volym.

Med tanke på den svenska debattens starka fokus på subsidiaritet är det naturligt att EU-kommissionens initiativ möts med skepsis

Med tanke på den svenska debattens starka fokus på subsidiaritet är det naturligt att EU-kommissionens initiativ möts med skepsis. Subsidiaritetsprincipen innebär att EU bara ska agera när målen inte kan uppnås tillräckligt väl av medlemsstaterna själva, och när ett agerande på EU-nivå ger ett tydligt mervärde – till exempel genom gemensamma regler för den inre marknaden, gränsöverskridande hinder eller skalfördelar. Proportionalitetsprincipen är den andra sidan av samma mynt: även när EU har skäl att agera ska åtgärderna inte gå längre än nödvändigt för att nå målet, och de ska vara utformade så att de minimerar onödig administration och kostnad.

I en bostadspolitisk kontext betyder det att EU inte ska detaljstyra hyressättning, planmonopol eller nationella bostadsmodeller. Däremot kan EU ha en viktig roll i att undanröja regel- och marknadshinder som gör byggandet dyrare och långsammare – och i att säkerställa att de EU-regler som faktiskt träffar byggande och material är proportionerliga, förutsebara och inte skapar nya kostnadsdrivande trösklar. Det är här vi måste vara vaksamma så att det som presenteras av Kommissionen leder till faktisk förbättring för bostadsmarknadens aktörer i hela kedjan från råvara till hushåll.

EU-perspektivet i bostadsdebatten skulle därför vara förtjänt av en omstart. Tre grundläggande utgångspunkter borde i större utsträckning prägla det svenska förhållningssättet till EU:s bostadspolitiska paket.

• Gör mark och genomförande till kärnan i bostadspolitiken. Effektiviseringar i ledtidsprocesserna är avgörande för att minska kostnader och öka byggtakten.
• Inkludera producent- och materialperspektiven i större utsträckning. Bostadspolitik handlar också om byggkapacitet, råmaterialförsörjning och produktivitet – inte enbart om finansiering eller hyresmarknadens förutsättningar.
• Bidra till att EU:s regelverk i större utsträckning möjliggör industriellt byggande. Rättssäkerhet, fungerande standarder och rimlig regeltillämpning måste vara centralt för att vi ska kunna bygga fler prisöverkomliga bostäder.

För att få fram fler bostäder till rimlig kostnad i Sverige krävs ett skarpare fokus på de förutsättningar som finns på EU-nivå som påverkar hela den process som leder till att en bostad blir till – samt på hur vi tar bort de politiska hinder som gör byggandet onödigt dyrt, långsamt och osäkert.

EU-kommissionens bostadsinitiativ är därför mer relevant – och mer komplext – än vad svensk debatt hittills har gett utrymme för.

Simon Imner
Policyansvarig, TMF, Trä- och Möbelföretagen