Lennart Weiss: Thedéen och Grufman skyler sig med fikonlöv

LEDARE | Riksbanken kritiseras för att de med tvära kast i penningpolitiken kan förstärka den ekonomiska nedgången.
I detta läge väljer Riksbanken och Finansinspektionen att efterlysa bättre analysverktyg i en debatt där de redan uttalat sig tvärsäkert.
Är det märkligt våra myndigheter utsätts för hård kritik?

Just nu är Riksbanken svårt ansatt av ett koppel av Sveriges ledande ekonomer. I fokus för kritiken står Riksbankens minst sagt tvära kast när det gäller penningpolitiken. Först förde man en överdrivet expansiv linje som drev upp värderingarna på aktier, bostäder och fastigheter och nu en – enligt många – alltför åtstramande politik som riskerar att driva Sverige in i en recession och på det sättet fördjupa den ekonomiska krisen.

Inflationsmålet ska prioriteras – kosta vad det kostar vill – och (självklart) är det hushållens lån som utgör alla problems urmoder

Jodå, Riksbanken tar debatten i rimlig omfattning men argumentationen visar tyvärr att man (läs Erik Thedéen) fortsatt sitter fast i gamla dogmer. Och detta i dubbel mening: Inflationsmålet ska prioriteras – kosta vad det kostar vill – och (självklart) är det hushållens lån som utgör alla problems urmoder. Låt oss bena i dessa frågeställningar.

Kritiken mot Riksbankens politik anförs just nu av Nordeas chefsekonom Annika Winsth, seniorekonom Klas Eklund, SBAB:s chefsekonom Robert Boije, LO:s Laura Hartman med flera, med stöd från en så gott som en enig ekonomkår. På gårdagens DN Debatt skrev Annika Winsth att centralbankerna ”drivit upp risktagandet”. När nu detta risktagande utmanas kan det leda till samhällskostnader som ”vida överstiger hög inflation i närtid”.

Dagarna före beskrev Klas Eklund saken på motsvarande sätt och menade att ”även centralbankerna bör ställas inför skranket” som ”under många år drev (…) en extremt expansiv penningpolitik.” En lärdom, skriver Eklund, är att inte ”enögt fixera på inflationsmålet utan att ta hänsyn till den finansiella stabiliteten”. Något som upplysningsvis utgör Riksbankens och Finansinspektionens övergripande uppdrag. Inflationsmålet är primärt ett medel.

På Riksbanken och Finansinspektionen har man dock sin egen agenda

På Riksbanken och Finansinspektionen har man dock sin egen agenda. På DI debatt den 17/3 valde således Erik Thedéen tillsammans med vik. GD på Finansinspektionen, Susanna Grufman, att åter tröska temat om risker förknippade med hushållens skulder. Den här gången skedde det med utgångspunkt från utredningen ”En ny statistik över hushållens tillgångar och skulder” (SOU 2022:51) som nu är ute på remiss.

Thedéen/Grufman manade Sveriges politiker att genomföra utredningens förslag eftersom myndigheterna då skulle få ”bättre möjligheter att förstå om skulderna utgör en makroekonomisk risk eller inte.” Med tanke på hur tvärsäkert Riksbanken och Finansinspektionen har uttalat sig om dessa frågor i flera år var det säkert fler än jag som höjde på ögonbrynen.

Det märkliga är att det mesta av detta redan är utrett och så särskilt svårt förefaller det inte heller vara att rekvirera nödvändig data

Någon omvändelse är det dock knappast frågan om. Tidigare i texten klargjorde man nämligen: ”Att svenska hushåll är högt belånade är välkänt” och på annat ställe att med ny statistik skulle man kunna ”sätta in åtgärder mot överskuldsättning”.

Det märkliga är att det mesta av detta redan är utrett och så särskilt svårt förefaller det inte heller vara att rekvirera nödvändig data. Med uppgifter från Kronofogdemyndigheten och Upplysningscentralen som samkördes med data från SCB förmedlade Anna Hedborg redan 2013 en god bild av läget i utredningen ”Överskuldsättning i kreditsamhället”. I DN 13-11-26 berättade Hedborg att man nu kunde presentera ”korrekta siffror på hur stora lån olika grupper har”, ”ner på personnivå”.

Utredningen klargjorde att någon ”överskuldsättning” med koppling till bolån inte existerade. Det handlade snarare om konsumtions- och sms-lån, problem som Finansinspektionen sorgfälligt försummat. Utredningen tog också död på myten om att det fanns oskiftade bolåneskulder kvar från 1990-talets finans- och fastighetskris, en myt som dock Per Bolund felaktigt fortsatte att hålla vid liv. (Man kan ana källan.)

Utredningen klargjorde att någon ”överskuldsättning” med koppling till bolån inte existerade. Det handlade snarare om konsumtions- och sms-lån, problem som Finansinspektionen sorgfälligt försummat

Den som söker upp artikeln kan ta del av data på den fördelning av hushållens lån som gällde vid den tiden. Då hade endast 2,5 procent av hushållen lån som översteg 1,8 miljoner, ”de flesta av dem med höga inkomster”.

2019 presenterade SEB:s chefsstrateg Johan Javéus en bred genomgång av motsvarande uppgifter i ett veckobrev med rubriken ”Oroar vi oss för mycket för hushållens skulder?”. I textens inledning skriver Javéus att ”redan för 20 år sedan var den gängse bedömningen att hushållens skulder var för höga”. Därefter har skulderna fortsatt öka varför Javéus ställer frågan som utgör veckobrevets rubrik och konstaterar: ”Ju mer man gräver i statistiken kring hushållens ekonomi, ju svårare blir det att oroa sig för skulderna”.

Precis som Anna Hedborg konstaterar Javéus att det är ”rätt hushåll som har höga lån”

Javéus underbygger sin slutsats med att redovisa att 55 procent av hushållen helt saknar bolån. Endast fyra procent har ett lån över tre miljoner kronor. De flesta av dem är höginkomsttagare. Precis som Anna Hedborg konstaterar Javéus att det är ”rätt hushåll som har höga lån”. Javéus konstaterar vidare att säkerheterna på aggregerad nivå är betydande med en kollektiv belåningsgrad på 35 procent.

Säkerheterna är också minst sagt betryggande eller cirka 1,6 gånger inkomsten före skatt, det vill säga långt under det regelverk som Finansinspektionen själva infört med ett skuldkvotstak på 4,5 gånger hushållets inkomster. Med fyra gånger högre tillgångar än skulder kunde Javéus också konstatera att hushållens balansräkningar är minst sagt starka. (Sedan 2019 har hushållens bostäder och aktieportföljer både ökat och minskat i storlek vilket gör att man kan förmoda att Javéus summering fortsatt håller streck.)

Ovanpå detta konstaterade Javéus att myndigheternas favoritmått, hushållens skuldkvot på aggregerad nivå, inte ger en rättvisande bild. Höga skatter ökar nämligen skuldkvoten vid internationella jämförelser. Om man till detta beaktar att svenska hushåll har en dold tillgång i sina socialförsäkringsavgifter, som i andra länder till del betalas av den enskilde (alltså av dennes bruttolön) så blir skuldkvoten som måttangivelse för risk än mer missvisande.

Med många privat ägda bostäder, som finansieras av hushåll och banklån, blir de aggregerade lånen självklart högre än i andra länder.

Javéus efterlyser en ”mer nyanserad debatt om hushållens skulder”. Som utgivare av ett antal rapporter på detta tema (se gärna fliken rapporter på bostadspolitik.se) kan jag bara instämma. Svenska myndigheter klarar inte ens av att analysera hushållens skulder i förhållande till bostadsstocken och det faktum att Sverige är ett bostadsägarland. Med många privat ägda bostäder, som finansieras av hushåll och banklån, blir de aggregerade lånen självklart högre än i andra länder.

Säkert finns det bland dessa hushåll enskilda som i rådande ränteläge och inflationsekonomi kan drabbas av problem. Men är det tillräckligt många för att utgöra en systemrisk? Den frågan har upprepade gånger ställts till berörda myndigheter utan att få ett svar. Nu efterlyser man dessutom mer data, för att bevisa det de saknar kunskaper om men som de ändå uttalar sig tvärsäkert om.

Det kan dock bli blodigt på allvar om Riksbanken i sin iver att slå ned inflationen knäcker hela branscher med följd att arbetslösheten stiger. Men varför tala om de verkliga problemen när man kan skyla sig med ett fikonlöv?

Just nu plågas svenska hushåll och samhällsbyggnadssektorn av en flammande inflationsbrasa och stigande räntor. Självklart måste Riksbanken använda räntevapnet för att parera inflationen. Men hur mycket och med vilken balans för att inte knäcka Sveriges ekonomi? All tillgänglig data tyder på att de hushåll som äger sina bostäder kommer att klara sig igenom krisen genom att tulla på sina besparingar och till del lägga om sin konsumtion.

Det kan dock bli blodigt på allvar om Riksbanken i sin iver att slå ned inflationen knäcker hela branscher med följd att arbetslösheten stiger. Men varför tala om de verkliga problemen när man kan skyla sig med ett fikonlöv?

Lennart Weiss
Biträdande chefredaktör, Bostadspolitik.se
Kommersiell direktör, Veidekke