Ulf Perbo: Thedéen, Weiss och Lago borde vara överens om detta!
KRÖNIKA | Finansinspektionens kreditrestriktioner har kritiserats starkt av flertalet experter och debattörer. Problemet är att båda sidors argument är korrekta, menar Ulf Perbo som anser att de borde enas om att lösningen ligger på utbudssidan, inte efterfrågesidan.
Villapriserna (och även andra bostadspriser) skenar nu på ett orimligt sätt. Uppgången har varit cirka 20 procent på ett år trots en svag ekonomisk utveckling i landet. Finansinspektionen har därför beslutat om kreditrestriktioner för att motverka att hushållen skuldsätter sig på ett sätt som kan medföra risker för såväl hushållet som samhället.
Kritiken mot dessa åtgärder har varit omfattande från ledande forskare anförda av Lars E O Svensson och ledande marknadsaktörer som Anders Lago (HSB) och Lennart Weiss (Veidekke).[1] Den viktigaste kritiken handlar om att åtgärderna skapar kraftiga negativa välfärdseffekter och fördelningspolitiska problem. De omöjliggör för stora grupper att köpa en bostad utifrån egna inkomster och gör det viktigt av att till exempel ha föräldrar som är rika eller kan belåna sin bostad och betala kontantinsatsen. Detsamma gäller möjligheterna att amortera belopp som kan uppgå till mycket stor del av månadsutgifterna. En hel generation stängs ute från bostadsmarknaden på ett orättvist sätt.[2]
Båda sidors argument är korrekta!
Ett av Finansinspektionens tyngsta motargument mot kritiken, exempelvis framfört av generaldirektör Erik Thedéen i Aktuellt 20/4, är att lättade kreditrestriktioner bara innebär att priserna och skuldsättningen stiger.[3] Bostäderna blir inte fler för det och lika många är fortfarande utestängda från marknaden.
Båda sidors argument är korrekta! De borde därför enas om att lösningen ligger på utbudssidan, inte efterfrågesidan. Det är utbudskollapsen på småhussidan sedan 2008 som är problemets epicentrum. Sedan dess har de nya småhus som tillförts marknaden legat långt under behovet. Pandemin blev en utlösande faktor för den prisrusning som länge ruvat under ytan. Undersökningar visar att ungefär en tredjedel av de som idag bor i flerbostadshus helst vill flytta till ett småhus med trädgård och totalt vill cirka 70 procent bo så. Men Sverige har nu i över tio år haft ett anmärkningsvärt lågt småhusbyggande jämfört med hushållens värderingar och i internationell jämförelse.
Det är inte marknaden utan kommunernas bristande förmåga att hantera sitt ansvar som planmonopolister som skapat problemen. De planlägger inte för småhus med trädgård på det sätt som de skulle göra om de utgick från att maximera det samhällsekonomiska utfallet och medborgarnas välfärd. Flera forskare (H Lind, I Bengtsson, F Kopsch, M Andersson med flera) har den senaste tiden uppmärksammat detta.
Låt mig illustrera med min egen kommun Tyresö. Kommunen ligger i den expansiva Stockholmsregionen och villapriserna rusar även där. Det senaste året har snittpriset gått upp med över en miljon kronor per småhus till cirka 7 miljoner kronor. Kommunen har då meddelat länsstyrelsen att de planerar att det nästa år ska byggas 10 (tio!) nya småhus. Eftersom antalet invånare ska växa med cirka 1 000 personer per år enligt kommunens prognoser och inkomsterna stiger är detta naturligtvis ett bostadspolitiskt haveri som borde bekymra även Finansinspektionen.
Om kommunerna inte förmår att själva styra upp planläggningen av framtidens bostäder i linje med samhällets bästa bör frågan lyftas på nationell nivå. Thedéen, Svensson, Lago och Weiss borde kunna enas om detta!