Erik Wijkmark: Till flerbostadshusets försvar

KRÖNIKA | Politiker talar ofta om behovet av fler villor i Stockholm, men flerbostadshuset är i många fall den mest effektiva lösningen för en växande storstad. I stället för att försöka få in alla boendeformer överallt bör staden bli bättre på att vara just stad, menar Erik Wijkmark.

Med jämna mellanrum hör vi politiker säga att det behövs fler villor i Stockholm, som om det vore en självklarhet. Fråga vilka stockholmare som helst om de hellre bor i villa eller lägenhet och en stor majoritet svarar villa. Men fråga dem om de ännu hellre skulle bo i ett slott, så skulle nog de flesta tacka ja även till det. Önskemål utan prislapp säger väldigt lite om vad vi faktiskt väljer när olika prioriteringar vägs mot varandra.

Det är lätt att tro att gapet är ett systemfel, bostadsbrist, för lite byggande, politisk oförmåga

Hela tre fjärdedelar av svenskarna säger sig vilja bo i villa, radhus eller kedjehus. I storstadsregionerna ligger andelen nästan lika högt, kring sju av tio. Ändå bor bara drygt hälften av Sveriges hushåll i småhus och i Stockholms stad, där marken är som mest begränsad, är andelen väsentligt lägre. Det är lätt att tro att gapet är ett systemfel, bostadsbrist, för lite byggande, politisk oförmåga. Men det går också att läsa tvärtom. När människor väljer bostad finns även pris, jobbmöjligheter, pendeltid och förskoleplats i vågskålen och då väljer en stor del av dem ändå läge och kostnadseffektivitet framför en egen täppa. Det är inte nödvändigtvis ett misslyckande att så många bor i lägenhet, trots att tanken på ett eget hus är lockande för många. Det kan lika gärna vara precis så en fungerande storstadsregion ska fungera, med många bostäder och arbetsplatser inom bekvämt pendlingsavstånd.

En villa tar ungefär tio gånger så mycket mark i anspråk som samma antal hushåll i flerbostadshus

Det finns förklaringar till varför det ser ut så här i många städer. En villa tar ungefär tio gånger så mycket mark i anspråk som samma antal hushåll i flerbostadshus och intäkter från markförsäljning är betydligt högre för flerbostadshusprojekt. Redan i dag upptar småhus uppemot 90 procent av landets bostadsmark, för ungefär hälften av hushållen. Men det är inte bara kommunens ekvation som går ihop bättre i flerbostadshuset. Det gör de boendes egen också. Hushållens transportkostnader i perifera villaområden kan bli lika höga som själva boendekostnaden. Lägenheter är helt enkelt billigare att bygga, värma och underhålla per person och belastar dessutom klimatet mindre. Flerbostadshuset är ofta den överlägsna lösningen ur ett storstadsperspektiv, när hänsyn tas till de faktorer som verkligen spelar roll när människor väljer mellan bostadsyta, tid och pengar.

Lösningen behöver inte vara att bygga småhus på de sista obebyggda ytorna i Stockholms stad

Förespråkare för fler villor i staden brukar peka på flyttkedjor. Om unga barnfamiljer flyttar från sin tvåa till en villa skulle lägenheten frigöras för en förstagångsköpare och om äldre hade fler attraktiva lägenheter att flytta till skulle deras för stora villor i sin tur bli lediga. Byggs det för få småhus stannar hela kedjeeffekten av, ett problem som drabbar fler än bara de villasugna. Att bristen på småhus hämmar rörligheten i regionen är ett rimligt argument. Men lösningen behöver inte vara att bygga småhus på de sista obebyggda ytorna i Stockholms stad, som sannolikt är den mest värdefulla marken i regionen, utan det är snarare ett argument för fler bostäder i alla former, i hela regionen. Enligt Mäklarsamfundet ägs drygt tjugo procent av småhusen i Stockholms län av personer som är 73 år eller äldre, vilket kommer att frigöra stora mängder småhus de närmaste åren. Snabbare än vad det tar att få fram nya detaljplaner.

Andra städer har redan löst den här avvägningen då de insett att villan inte ryms var som helst. I Köpenhamn planerade man redan 1947, i den berömda Fingerplanen, medvetet för villor och radhus längs pendeltågens ”fingertoppar”, med gröna kilar bevarade mellan dem, istället för att sprida ut dem över hela kommunen. I Tyskland finns ett vedertaget ord, Speckgürtel, för det välmående bältet av kranskommuner dit barnfamiljer flyttar för hus till rimligt pris; ingen tysk politiker ser det som ett nederlag att Frankfurt eller München tappar trettioåringar till omlandet, utan som ett naturligt skede i livet. Även Stockholm hade en liknande plan på femtiotalet med ABC-städerna och tunnelbaneorterna. Det gemensamma för de här exemplen är inte att barnfamiljerna inte får plats, utan att städerna är tydliga med vad som hör hemma var. Tät stad där tätheten faktiskt fungerar, grönska och villor där det finns plats för dem, i stället för att försöka få plats med allt på samma yta.

Storstadens dragningskraft ligger i det som bara staden kan erbjuda

Det finns en anledning till att människor från hela landet flyttar till Stockholm. Storstadens dragningskraft ligger i det som bara staden kan erbjuda: närhet, möjligheter och ett rikt vardagsliv på liten yta. Kanske är frågan vi borde ställa oss inte hur Stockholm ska bli bättre på att efterlikna en villaförort, utan hur vi gör staden ännu bättre på att vara stad.

Erik Wijkmark,
Arkitekt och grundare K2A