Christian Kylin: Vad är egentligen en grundlag värd?

KRÖNIKA | Rätten till bostad är inskriven i grundlagen, men får alltför sällan genomslag i den bostadspolitiska debatten. Christian Kylin menar att både det offentliga och marknadens aktörer måste ta ett gemensamt ansvar för att fler ska kunna etablera sig på bostadsmarknaden.

Sverige brukar beskrivas som ett av världens mest välfungerande välfärdssamhällen. Vi har byggt upp system som ska ge människor trygghet genom livet, skola för alla, sjukvård efter behov och sociala skyddsnät när livet inte går som planerat. Dessa rättigheter ses som självklara delar av samhällskontraktet.

Men det finns en annan princip, lika tydligt formulerad i vår grundlag, som sällan får samma uppmärksamhet.

I regeringsformens första kapitel, andra paragrafen, står det att det allmänna särskilt ska trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och goda förutsättningar för hälsa. Där, i samma mening som arbete, utbildning och hälsa, finns också rätten till bostad.

Bestämmelsen är en målsättning, inte en individuellt utkrävbar rättighet. Men den uttrycker något viktigt

Detta innebär naturligtvis inte att varje svensk kan kräva en bostad av kommunen på samma sätt som ett barn kan kräva en skolplats. Bestämmelsen är en målsättning, inte en individuellt utkrävbar rättighet. Men den uttrycker något viktigt, att bostaden inte bara är en vara bland andra. Den är en grundläggande förutsättning för människors frihet, trygghet och möjligheter att forma sina liv.

Under de senaste decennierna har många politiska initiativ tagits för att stärka människors möjligheter att få en bostad. Investeringsstöd för hyresrätter, strategier mot hemlöshet, reformer av bostadsförsörjningslagen och nya verktyg för kommunerna är några exempel.

Trots detta är det nödvändigt att ställa frågan: är vi verkligen på väg mot att förverkliga grundlagens ambition?

I praktiken har en majoritet av ansvaret för bostadsförsörjningen överlåtits till marknaden

I praktiken har en majoritet av ansvaret för bostadsförsörjningen överlåtits till marknaden. Det är i grunden inget märkligt utan även ett klokt val. Sverige har länge byggt sitt bostadssystem på att olika upplåtelseformer kompletterar varandra. Det ägda boendet och hyresrätten ska tillsammans skapa valfrihet, rörlighet och möjligheter för människor i olika livshändelser och detta på samma marknad.

Problemet uppstår när allt fler människor har svårt att ta sig in på någon av dessa marknader.

Den som inte äger sitt boende och inte heller har ett förstahandskontrakt på hyresmarknaden befinner sig ofta i det som beskrivs som en outsiderposition.

Här uppstår en fråga som alltför sällan ställs: vilket ansvar har det allmänna i samspel med marknaden för att göra outsiders till insiders?

Bostadsdebatten handlar i dag ofta om priser, avkastning, regleringar och marknadsfunktioner. Viktiga frågor, utan tvekan. Men ibland låter det som om bostaden vore vilken konsumtionsvara som helst. Som om den kunde jämställas med en bil, en telefon eller någon annan produkt på en öppen marknad.

Det är ett märkligt perspektiv med tanke på att bostaden i grundlagen nämns i samma andetag som utbildning och hälsa.

Det betyder inte att bostaden ska undantas från marknaden. Tvärtom. Marknadens alla delar är avgörande för investeringar, byggande och valfrihet. Men bostadsfrågan kan inte enbart vara marknadens ansvar. Lika lite som den kan vara det offentligas ensamma uppgift.

Den svenska modellen bygger i stället på samspel

Den svenska modellen bygger i stället på samspel. På att det allmänna sätter ramarna och tar ansvar för de övergripande målen samtidigt som marknadens aktörer bidrar med kapital, kompetens och genomförandekraft. Det är också därför den svenska hyresmodellen med förhandlade hyror har en så central betydelse. Den skapar balans mellan sociala mål och marknadsmässiga villkor.

En bostad måste få ha ett pris som av parterna speglar dess värde och egenskaper. Hyror måste kunna justeras i takt med samhällets kostnadsutveckling för att säkra långsiktig förvaltning och bibehållen kvalitet. Dock skapas stora utmaningar när efterfrågan blandas samman med pris då det högsta priset sällan är det mest hållbara eller mest rättvist. Mera rimligt är istället strävan efter det som benämnas som ”rätt hyra”.

Kanske är det just i ovan resonemang vi behöver börja om diskussionen. Inte i motsättningen mellan marknad och politik, utan i den gemensamma grundprincipen att rätten till bostad faktiskt är en rättighet. En rättighet som förpliktigar både det allmänna och marknadens aktörer.

Om vi menar allvar med det som står i vår grundlag borde målet vara självklart

Om vi menar allvar med det som står i vår grundlag borde målet vara självklart, att fler människor får möjlighet att bli insiders på bostadsmarknaden och att färre tvingas leva i dess utkanter.

För ytterst är frågan större än bostäder. Den handlar om vilket samhälle vi vill vara, vilket ansvar vi som marknadens aktörer är villiga att ta tillsammans med det allmänna. Och om vad våra grundläggande principer egentligen är värda när de ställs inför verkligheten.

Christian Kylin,
Vd, Halmstads Fastighets AB