Lennart Weiss: Vad borde göras, om vi bestämde oss för att göra det nu?
LEDARE | Det är lätt att försvara statliga stöd för att underlätta familjebildares och 80+ares bostadsproblem.
Här är en modell som borde kunna tilltala – och ena – politikerna i en kommande rödgrön regering.
I en mycket läsvärd krönika av Robin Svensén, analyschef på Juni Strategi den 16 september, konstaterades att nödvändiga bostadspolitiska reformer präglas av ett generellt problem: De sjösätts för sent. I all synnerhet om man betraktar saken från det demografiska perspektivet.
Svensén konstaterar att många av bostadsmarknadens problem har sin grund i befolkningsutvecklingen och att en relativt simpel analys av befolkningsdata gör att problemen är lätta att förutse och att det därmed är möjligt att sätta in åtgärder i god tid, innan problemen kulminerar.
Svensén beskriver vidare hur den stora 90-talspuckeln av nyfödda transporterar sig som en flodvåg framåt och skapar ett stort behov av förstagångsbostäder runt 2010-talet. När investeringsstödet sjösätts 2016 har ungdomspuckeln redan kulminerat för att därefter vika år för år. Fenomenet upprepar sig tio år senare när samma åldersgrupp börjar närma sig familjebildande ålder: När Egnahemskommissionären sjösätts 2024 är den nationella politiken redan steget efter.
Om Attefalls förslag kommer till politiskt genomförande mot slutet att detta decennium har redan ungdomsvågen rullat förbi. Men då tornar redan nästa demografiska utmaning upp sig, ökningen av antalet ”äldre-äldre” (+80 år) som ökat med närmare 200 000 sedan 2015 och beräknas öka med nästan lika många fler de närmaste tio åren. Om detta sägs just nu nästan ingenting i den politiska debatten. Svensén drar en djup suck och menar att det efter brittiskt mönster borde tillsättas en expertmyndighet med uppgift specialstudera demografiska data och föreslå byggpolitiska åtgärder.
Med det nyss genomförda valet har vi fått en handfull nya bostadspolitiska talespersoner som enligt vad de själva säger har den fördelen att de kan se på bostadspolitiken med nya och friska ögon. Men då så, här har ni en perfekt utmaning att sätta tänderna i
Två funderingar; behövs verkligen en ny myndighet när vi redan har Boverket och Statistiska Centralbyrån? Och nästa tanke, vad borde göras om vi bestämde oss för att göra det nu, istället för att på sedvanligt sätt dra benen efter oss?
Med det nyss genomförda valet har vi fått en handfull nya bostadspolitiska talespersoner som enligt vad de själva säger har den fördelen att de kan se på bostadspolitiken med nya och friska ögon. Men då så, här har ni en perfekt utmaning att sätta tänderna i. För den som utgår från den faktiska verkligheten på bostadsmarknaden är det uppenbart att det behövs åtgärder som här och nu möter familjebildarnas behov av lämpliga bostäder och lika uppenbart finns ett behov av anpassade boendelösningar för den växande gruppen 80+.
Fler än jag har pekat på möjligheten att koppla samman dessa frågor. Med vettiga lösningar för de äldre skulle flyttkedjor kunna åstadkommas som frigör tiotusentals villor och stora lägenheter i flerfamiljshus för yngre par. Ju tidigare familjebildning, desto större chans för både två och tre barn, jämfört med om man startar för sent.
Samhällsekonomiskt vore det ett vinn-vinn av stora format. En stabil befolkningsutveckling tillför samhället minst lika stora ekonomiska värden som tillskottet av en högutbildad befolkning gör via CSN-stödet. En effektiv användning av beståndet ger hållbarhetsvinster och möjliggör att investeringar kan styras mot andra angelägna behov.
Har man ett betydande övervärde i sin bostad eller villa har man också råd att betala skatten i samband med avflyttning
Så hur skulle en handlingsplan i steg kunna se ut? Först som sist är jag personligen mycket tveksam till att skapa incitament att flytta genom att ta bort eller trappa av reavinstbeskattningen. Högst troligt skulle ett sådant drag leda till förslag om att minska eller avskaffa avdragsrätten för skuldräntor, något som skulle slå hårt mot yngre hushåll utan kapital. Vidare är det minst sagt svårt att förstå varför den redan gynnande 40- och 50-talistgenerationen ska gynnas via statskassan, en gång till. Har man ett betydande övervärde i sin bostad eller villa har man också råd att betala skatten i samband med avflyttning.
Dessbättre finns andra vägar att gå. Här en löst tecknad skiss till hur det hela skulle kunna gå till:
Steg 1: Ekonomiska stimulanser för att bygga anpassade äldrebostäder.
Om pågående kafferep på Helgeandsholmen till slut ändå landar i att de röd-gröna bildar en regering kan man med stor sannolikhet räkna med att det omhuldade investeringsstödet snart kommer upp på bordet igen. Förhoppningsvis har man lärt av tidigare erfarenheter och väljer i så fall att rikta det mot specifika geografier eller grupper med särskilda behov.
Ett riktat investeringsstöd mot äldrebostäder, både för nyproduktion och ombyggnader, men utformat med vida ramar för storlek, standard och specialbehov skulle kunna sätta fart på kreativiteten hos såväl kommuner och byggare som omsorgsaktörer och således påverka utbudet. Efterfrågan kan stimuleras genom ett särskilt flyttstöd på säg max 100 000 kronor som skulle sänka tröskeln för att ta sig an allt praktiskt stök och bök som varje flytt är förenad med.
Steg 2: Inrätta ett nytt riktat, subventionerat bostadslån, för familjebildande hushåll och styr bostadsförmedlingen mot behov istället för kötid.
Färska siffror från LF Fastighetsförmedling visar att yngre bor kvar hos sina föräldrar allt längre. 2015 flyttade unga hemifrån i snitt vid 19,7 år. 2025 är siffran 23,1 år. Det är rimligt att tro att detta även kommer att fördröja tidpunkten för familjebildning med risk för att barnafödandet skjuts än längre bort i framtiden. Sett i backspegeln hade det kanske varit klokare att sjösätta förslaget om startlån än att införa en generell lättnad av lånereglerna. Alltså är det dags för nytänkande men också mer radikala grepp.
Den årliga kostnaden för räntesubventionen är fullt hanterlig och kan motiveras med likartade argument som CSN-systemet
För den ägda marknaden ligger det nära till hands att snegla på CSN-systemet. På total nivå uppgår CSN-lånen till dryga 300 miljarder. Kostnaden för den årliga räntesubventionen uppgår dock endast till måttliga 2,2 miljarder kronor. (Räntesubventionen men också bidragsdelen, som är vida mer kostsam för statskassan, motiveras med den samhällsekonomiska nyttan av en välutbildad befolkning.)
Med samma modell som förebild vore det inte särskilt svårt att inrätta ett särskilt subventionerat familjebildningslån i intervallet 65 – 95 procent av bostadslånet. Den årliga kostnaden för räntesubventionen är fullt hanterlig och kan motiveras med likartade argument som CSN-systemet. (I detta fall skulle staten dessutom ha en säkerhet för lånet.)
På motsvarande sätt skulle yngre och familjebildare kunna ges en gräddfil till det äldre hyresbeståndet, om dagens förmedlingssystem av hyresbostäder växlade över från kötid till behov.
Eller vad säger våra nyvalda och gamla bostadspolitiska talespersoner?
För att summera. Sverige står inför akuta utmaningar både när det gäller de yngres och de äldres situation på bostadsmarknaden. Med en fortlöpande analys av demografiska data politiken ges förutsättningar att agera i tid. Men även om viktig tid gått förlorad går det att åstadkomma stora saker. Bara det finns en vilja att prioritera och modet att tänka nytt.
Eller vad säger våra nyvalda och gamla bostadspolitiska talespersoner?
Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se
