Hans Lind: Vad ska man få bestämma själv?
KRÖNIKA | Hur mycket ska byggherrar själva få bestämma när nya byggnader utformas – och hur stora är egentligen riskerna med att kommunen inte godkänner gestaltningen? Det finns skäl att låta byggherren få större frihet, så länge staden reglerar hushöjder, byggvolymer och användning, menar Hans Lind.
En gammal liberal devis är väl att personer ska få göra som de vill så länge det inte påverkar andra negativt. Den svenska lagstiftningen är dock på vissa områden mycket liberalare än så: Vi får göra en rad saker även om det påverkar andra negativt.
En småhusägare kan låta sin trädgård förfalla även om det minskar värdet på grannfastigheterna. Om det bara är tillräckligt långt från fastighetsgränsen så är det fritt fram att bygga en Friggebod eller Attefallshus, även om det försämrar utsikten från grannarnas uteplats.
Så länge hunden inte skäller på nätterna finns inget som grannen kan göra
I vår samfällighetsförening undersökte vi för ett antal år sedan reglerna om husdjur och på det området var det verkligen fritt fram att försämra för grannarna. Så länge hunden inte skäller på nätterna finns inget som grannen kan göra åt en skällande grannhund. En radhusägare kan skaffa katt även om den uträttar sina behov i grannens rabatt, och det är grannarna som måste vidta åtgärder om de vill bli av med katten.
Nästa steg när det gäller handlingsfrihet är saker som husägaren kan göra om bara närmaste grannen godkänner det, till exempel bygga förrådet nära tomtgränsen. Ett nytt förråd kan dock försämra utsikten även för andra grannar i en radhuslänga, men dessa har ingen möjlighet att stoppa bygget.
Sen finns det saker som en radhusägare i praktiken kan göra även om det påverkar grannar och även om radhusägaren inte formellt får göra det. En ordningsam bekant till oss som skulle måla om sitt radhus ringde stadsbyggnadskontoret och frågade om man måste måla i en viss färg. De fick informationen att enligt stadsplanen skulle det vara en viss nyans. Våra bekanta sa då ”Men andra har ju målat i andra färger” och fick svaret ”De frågade väl inte.”
Räcker det inte med att staden reglerar hushöjder, byggvolymer och byggnadernas ändamål?
Låt oss nu se på en mer kontroversiell fråga och det gäller gestaltning av nya byggnader. Varför fick till exempel inte Nobelstiftelsen i samarbete med sin arkitekt bestämma hur det nya Nobelhuset vid Slussen skulle se ut? Räcker det inte med att staden reglerar hushöjder, byggvolymer och byggnadernas ändamål?
Låt oss säga att det bara finns två alternativa processer att välja mellan: Antingen bestämmer byggherren gestaltningen eller så ska den godkännas av kommunen (och därmed kanske också gå att överklaga). Det första alternativet går snabbare och kräver mindre resurser.
Numera ska ju beslut så långt som möjligt vara evidensbaserade
Numera ska ju beslut så långt som möjligt vara evidensbaserade och om ett av alternativen kräver betydligt mer resurser bör det rimligen finnas stark evidens för att just det alternativet leder till bättre gestaltning. Och som jag ser det är det relevanta kriteriet vad medborgare som ser den aktuella byggnaden på nära håll eller på avstånd tycker.
Jag känner inte till några empiriska studier som visar att det i medborgarnas ögon blir klart finare hus om kommunen ska godkänna gestaltningen. Om jag inte missat någon studie borde därmed slutsatsen vara att den billigare lösningen ska väljas, det vill säga att byggherren bestämmer gestaltningen.
I dag är det ju också populärt med riskanalys och ”worst-case scenarios”. Låt oss nu anta att Nobelstiftelsens hus blir riktigt fult i medborgarnas ögon. Hur stor roll spelar det? Är det en risk vi inte borde ta?
När jag arbetade på KTH åkte jag ibland tunnelbanan till Rådmansgatan och gick till KTH. Då passerades den tidigare Arkitekturskolans betongbyggnad som flera gånger utsågs till Stockholms fulaste byggnad. Men om jag inte ville se denna fula byggnad kunde jag gå en omväg på ett par minuter och i stället gå längs den fina lilla Danderydsgatan. Så något större problem med en enstaka ful byggnad är det kanske inte.
Och när det gått ett antal decennier kommer ju alla som ser huset från sina fönster ha flyttat dit efter att det fula huset var byggt. Man kan anta att dessa boende antingen hör till den lilla minoritet som tycker huset är fint eller så värderar de annat högre än utseendet på huset tvärs över gatan. De kan ju kanske titta ut genom andra fönster i stället.
Dessutom kanske bostadsrätten blir lite billigare eller kötiden till hyresrätten lite kortare och det är ju bra för vissa.
Det känns inte som risken med att låta byggherren bestämma är så stor ur ett välfärdsperspektiv.
Vilken gestaltning Nobelstiftelsen än väljer så kommer vissa att tycka att det är fint och vissa tycka att det är fult. Och de som åker färjan mellan Slussen och Djurgården kan ju rikta blicken mot alla de andra hus som de tycker är finare. Kort sagt: Det känns inte som risken med att låta byggherren bestämma är så stor ur ett välfärdsperspektiv.
Och i ett internationellt perspektiv kanske förslaget att låta byggherren bestämma gestaltningen inte är så radikalt. En kollega till mig var i en större norsk stad och frågade stadsarkitekten om de hade ett gestaltningsprogram. Svaret blev att de nya husens utseende inte var något de engagerade sig i. Stadsbyggnadskontoret jobbade med strukturer och mer övergripande frågor om stadens utveckling.
Och så lade han till ”De tjänar väl mer pengar om de bygger ett fint hus.” Och Nobelstiftelsens renommé borde väl på motsvarande sätt öka om de bygger ett fint hus.
Hans Lind,
Professor i fastighetsekonomi, tidigare vid KTH