Lennart Weiss: Valanalys – i ett allt mer delat land
LEDARE | När detta skrivs har vi ännu inget slutligt valresultat.
Det som däremot ligger på bordet för fortsatt analys är ett antal bilder av Sverige och vårt politiska system som borde inge oro på flera partikanslier.
Ett första konstaterande är att valdeltagandet för andra valet i rad minskar, detta trots ökat valdeltagande i många så kallat ”särskilt utsatta områden”. Det tyder på ökad politisk apati men kanske också på att Sverige sakta är på väg att glida isär. Internationella erfarenheter visar att grupper som hyser svagt hopp om sin egen framtid tenderar att vända det politiska systemet ryggen. På bostadsmarknaden syns de ökade klyftorna tydligt när man jämför löner och köpkraft mellan den starkaste och den svagaste fjärdedelen. Det råkar också avspegla sig i priserna på bostadsmarknaden i motsvarande segment.
Det är givetvis heller ingen tillfällighet att V och SD är de partier som allra mest styvnackat säger nej till varje form av marknadsanpassning av hyressättningen
En annan tendens är att kvinnor och män röstar allt mer olika och att skillnaderna mellan stad och land vidgas. Utvecklingen kan ses som en del av ett globalt mönster där välutbildade grupper med goda inkomster i städerna röstar mer liberalt/röd-grönt medan landsbygd och glesbygd, typiskt sett regioner på ekonomisk tillbakagång, röstar liberal-konservativt eller ytterhöger. Över en 30-årsperiod betyder det att Socialdemokraterna förlorat sin forna ställning inom den traditionella arbetarklassen men även inom manligt dominerade yrkesgrupper.
Den fördelningspolitiska dimensionen får en särskild dimension när valets ”ytterkantspartier” så uppenbart ser våra segregerade miljonprogramsområden samt landsbygden som sin egen politiska fiskdamm. På landsbygden är bensinpriserna i fokus men det är givetvis heller ingen tillfällighet att V och SD är de partier som allra mest styvnackat säger nej till varje form av marknadsanpassning av hyressättningen. Just den frågan har så till den grad blivit ett politiskt spöke att Kristersson i TV 4:s valdebatt kände sig tvingad att vända sig till vänsterledaren och nöjt konstatera att (fritt ur minnet) det ”var vi och Nooshi Dadgostar som avsatte en socialdemokratisk regering när den försökte införa marknadshyror i nyproduktion”. Den kommentaren kommer givetvis att bita sig fast.
Detta försätter Socialdemokraterna i ett strategiskt dilemma, som de just nu förefaller sakna svar på
Sannolikt är det dessa djupare mönster som kommer att analyseras nu när stridsdammet lagt sig. Det gäller i all synnerhet om den knappa övervikten för den röd-gröna sidan står sig. Jag rekommenderar läsarna att särskilt studera V:s agerande. Visst vill Nooshi Dadgostar sitta i en regering men det är det taktiska spelet. Den strategiska delen av saken handlar om att V noterat att socialdemokratiska partier förlorar kraft när de orienterar sig mot det politiska mittfältet. I Tyskland har utvecklingen lett till att socialdemokratiska SPD idag är ett svagt storstadsparti utan social bas. I Frankrike och Spanien är partier med kommunistiska rötter på väg att få en dominerande roll på vänsterkanten. Alltså kommer V:s agerande att styras av vad som gagnar partiet på längre sikt. Detta försätter Socialdemokraterna i ett strategiskt dilemma, som de just nu förefaller sakna svar på.
Jag tror att många – i likhet med mig – tycker att det är skönt att valrörelsen är över. För har det någonsin varit värre? I tv- och radiodebatterna har partierna allt svårare att föra ett civiliserat samtal. Där man förr prioriterade ekonomiskt ansvarstagande har partierna i årets val tävlat i överbud och ofinansierade löften. Och hur tänker egentligen Moderaterna på lokal nivå i Stockholmsområdet när man går till val på att stoppa eller i varje fall bromsa bostadsbyggandet, inte bara i Danderyd och på Lidingö, utan nu även på Värmdö, i Huddinge och till och med i själva Kungliga huvudstaden?
När vi väl har en ny regering på plats hoppas jag mest av allt att landets partier sätter sig ned för en seriös självrannsakan
Allt talar för att det kommer att bli en svår regeringsbildning. Men när vi väl har en ny regering på plats hoppas jag mest av allt att landets partier sätter sig ned för en seriös självrannsakan. Är det verkligen politikens djupare syfte att triangulera sin politik så till den grad att partiernas särart suddas ut? Är det ekonomiskt ansvarsfullt att försöka muta väljarna med godis som med precision endast gäller några månader över valet? Är det en klok strategi att gå till val på kompetens (”vi får saker gjorda”, ”vi tar Sverige på allvar”) när allt färre hyser tilltro till politikens förmåga att lösa grundläggande problem?
Här och nu är det förståeligt att media och politiska partier har fokus på det politiska spelet runt regeringsbildningen. Så snart som möjligt behöver dock fokus skifta till mer djupgående och väsentliga frågor för Sveriges utveckling.
Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se