Kristina Alvendal: Vem ska bo i Sveriges städer?

KRÖNIKA | Det pågår en häxjakt på boende i citykärnorna, inte minst i Stockholm, menar Kristina Alvendal. "Följderna blir en tom och tråkig stad – utan barn."

Just nu pågår en häxjakt på stadsbor och framför allt på dem som bor i citykärnorna. Det är förstås ett fritt val, men det är redan dyrt att bo på dessa platser oavsett om man bor i Stockholm, Uppsala, Göteborg eller Helsingborg. Den nya strategin verkar dock vara glasklar: Det skall nu också bli så jobbigt som möjligt utifrån ett praktiskt vardagsperspektiv – och förstås ännu dyrare. Man frågar sig varför?

För över 20 år sedan kämpade Stockholms stad med att citykärnan skulle bli en levande stadsdel även efter klockan fem. Så var nämligen inte fallet. Bristen på bostäder i city gjorde att det blev öde och tomt när kontoren stängde. Det fanns få restauranger som lockade människor till platsen. Uteserveringar existerade knappt. De stora ytorna och de tomma husen skapade otrygghet. City var helt enkelt öde.

Ett ambitiöst arbete tog vid för att komplettera befintliga kontorshus med bostäder. Den dåvarande politiska ledningen drev fram detaljplaner med radhus på taken och blandprojekt med kontor och bostäder. Tredimensionell fastighetsbildning blev verklighet för att möjliggöra bostadsrättsprojekt i kontorskvarter. En del kontorshus byggdes om till bostäder. Nu bor cirka 1 850 personer i Klara församling och i Jakobs församling bor det 250 personer, trots att det för 100 år sedan bodde runt 10 000 personer i samma församling. Arbetet med att få fler att bo i city tycks ha avstannat. Och inte nog med det. Det är uppenbarligen något som numer skall motverkas.

Och detta genom en diffus hänvisning till ett marknadsvärde på marken som är helt fiktivt eftersom det inte finns någon som kan köpa marken då det redan står ett hus på tomten

För hur kan man annars tolka de olika förslag och beslut som genomsyrar det nuvarande beslutsfattandet. Tomträttsavgälden höjs så kraftigt att nuvarande befolkning kommer att ha svårt att bo kvar. Inom en tioårsperiod kommer kostnaden för en bostad öka med över 1000 kronor i månaden bara i ökad tomträttsavgäld. I vissa fall blir det upp emot 2000 kronor dyrare per månad per lägenhet. För en folkpensionär motsvarar det sex kronor i höjd kommunalskatt(!) Och detta genom en diffus hänvisning till ett marknadsvärde på marken som är helt fiktivt eftersom det inte finns någon som kan köpa marken då det redan står ett hus på tomten. Alltså finns inget marknadsvärde.

Till detta skall man som boende i city inte längre kunna använda en bil. Gatorna blir mer och mer igenkorkade på grund av avstängningar och breddning av cykelbanor utan att hänsyn tas till att city inte bara är en plats för genomfart och tillfälliga besökare, utan en plats för vardagstrafik till och från bostäder. Ni vet det där som andra människor också gör; storhandlar, skjutsar barn till idrottstävlingar, åker till Plantagen för att köpa blommor till balkongen och så vidare. Detta skall dessutom helt förbjudas för vissa som bor inom en så kallad miljözon. Ett förbud som några politiker som inte bor där tycker skall införas. Varför är det ingen som frågar dem som bor i området vad de vill ha? Garanterat inget bilförbud.

I stället blir beskedet till innerstadsborna att de borde bo någon annanstans om de vill idrotta

Sedan har vi frågan om idrott. Barnen i stadsdelen Norrmalm har sämst förutsättningar i hela Stockholm avseende möjligheten till idrott. Förutsättningarna är till och med bland de sämsta i landet. Och de blir inte bättre av att staden har en geografisk närhetsprincip som gör att barnen inte heller får idrotta i andra stadsdelar. I stället blir beskedet till innerstadsborna att de borde bo någon annanstans om de vill idrotta. Och så undrar man varför barnfamiljerna lämnar Sveriges städer. En del verkar tro att det beror på ökat distansarbete och följderna av nya vanor efter pandemin. Det är inte min uppfattning.

Massor av saker bara händer – utan information eller konsekvenstänk. I Stockholm skall till exempel Sveavägen byggas om och göras tvåfilig trots att det är ett viktigt nav för tillgängligheten för alla som bor i city. Jag hörde att ansvariga för ”projektet” sa att kötiden för trafiken på Sveavägen nu beräknas öka markant. Verkligen..? Har någon frågat de boende utefter Sveavägen om de vill ha ännu mer kö och minskad tillgänglighet?

Följderna blir en tom och tråkig stad – utan barn

”Om det är så jobbigt, flytta då”, säger någon. Ja, det är det vi nu ser. Och följderna blir en tom och tråkig stad – utan barn. Den pågående jakten på ”city-dwellers” kommer att få stora konsekvenser för lång tid framöver. Den blandade staden kommer aldrig att förverkligas.

Hur skall vi kunna skapa och bygga attraktiva städer när besluten som fattas driver människor till ytterstad, närförort eller landsbygd? Vad blir resultatet om några år? Vi är tillbaka till tomma innerstäder. Öde gator och torg. Ökad otrygghet. Förvisso kanske några trevliga gågator, men utan människor eftersom de inte bor i närheten. Kanske fler cykelbanor och färre parkeringsplatser, men bara för cykelpendlarnas skull. Inte heller några gungande eller fotbollsspelande barn. De få som bor i staden är sällan där då de tillhör kategorin som har många bostäder världen över och inte bryr sig om hur de skall få hem matkassen. Det finns flera internationella exempel.

Stadsplanering handlar om att ha flera tankar i huvudet samtidigt. Staden är till för alla – inte bara för dem som vill driva politiska projekt. Det skall vara möjligt att fortsätta skjutsa sina barn, ha råd att betala månadsavgiften, kunna storhandla, fortsätta strosa bland ett brett utbud av handel och äta på restauranger som kan få sina leveranser. De nuvarande idéerna om stadens utveckling håller på att bli dess död.

Kristina Alvendal
Samhällsbyggare, stadsbyggnadsexpert och nationell industrisamordnare