Marie Thelander Dellhag: Vem tar notan när byggandet ska bli klimatneutralt?
KRÖNIKA | Vi ska ner till noll. För en hållbar framtid måste klimatpåverkan från byggandet minska, med hjälp av både utveckling i branschen och klimatkompenserande åtgärder. Förändringen är nödvändig men innebär ökade kostnader – så vem ska ta notan?
Är det hyresgästen i form av ökade bostadskostnader? Är det byggherren med lägre resultat? Är det statliga subventioner, eller rent av en kombination av olika lösningar?
Att rusta oss för en hållbar framtid och minska klimatpåverkan för hela samhällets skull är ett gemensamt ansvar. Att bygg- och anläggningssektorn står för ungefär 20 procent av Sveriges koldioxidutsläpp ställer krav på oss aktörer som jobbar med nyproduktion. Och låt mig redan från början vara tydlig: det är dyrare att bygga hus med lägre klimatbelastning än att fortsätta som tidigare. Utvecklingen för att ställa om går framåt och har varit ett fokus för branschen en längre tid. Men vi har fortfarande mycket kvar innan byggande med väsentligt lägre klimatpåverkan är business as usual.
Vi kan prata om frågan i två steg.
För det första ska vi pressa ner koldioxidutsläppen så långt som det bara är möjligt. Så sent som för ett par veckor sedan lämnade Boverket förslag på nya gränsvärden för klimatpåverkan i byggnader (som många i branschen dessutom tycker är för höga) och många kommuner har egna, mer offensiva målsättningar. För närvarande utvecklas och testas både nya tekniker och nya material. Så kallade CCS-anläggningar som ska fånga in koldioxidutsläpp vid materialproduktion är ett exempel på utveckling, om än utmanande – och kostsamt. Detsamma gäller för nya material, som vi inte alltid vet på förhand hur de beter sig under produktion, och som därför kräver att vi testar dem i mindre skala. Både materialen och användningen av dem kan därför vara fördyrande. Detta belastar förstås kalkylerna på ett nytt sätt.
Detta kräver balanseringsåtgärder som kompenserar för utsläppen som trots allt kommer kvarstå
För det andra måste vi köpa balanseringsåtgärder om vi ska hela vägen ner till noll. I flera kommuner finns sådana målsättningar. I Malmö ska staden vara klimatneutral redan 2030. Ett stort antal lokala initiativ pressar också på för att netto noll ska vara en verklighet inom ett antal år. Detta kräver balanseringsåtgärder som kompenserar för utsläppen som trots allt kommer kvarstå. Både offentliga och privata aktörer berörs. I kombination med EU:s system för utsläppsrätter, som innebär att dessa blir färre och dyrare över tid, påverkar även detta prisbilden och blir ytterligare en parameter att ta hänsyn till i kalkylerna.
Kraven på lägre klimatpåverkan rör även driften, vilket innebär att behov av balanseringsåtgärder också finns i befintligt bestånd. I våra storstadsområden råder dessutom fortfarande bostadsbrist. Malmö växer förvisso långsammare än tidigare, men vi ser ett behov av att fortsätta bygga. När byggtakten avtar är det dessutom ännu viktigare att i varje projekt föra utvecklingen framåt. Utvecklingen sker nämligen inte i testbäddar, den sker i den verkliga produktionen. Vi måste alltså ta vara på chanserna.
I verklig mening är ju en grön bostadsfastighet mindre riskfylld än en brun
Ökade kostnader är ett faktum. Hur ser då möjliggörarna ut? Vid energieffektivisering syns ekonomiska uppsidor i driften som gör det möjligt att räkna hem satsningarna. När kommersiella lokaler miljöcertifieras går det att ta ut en högre hyra från hyresgästen som kan visa att de tar ansvar för sin påverkan. Men när bostadsfastigheter fördyras genom minskad klimatpåverkan i byggskedet finns det inga uppenbara ekonomiska möjliggörare. I verklig mening är ju en grön bostadsfastighet mindre riskfylld än en brun, men det speglas inte i värderingen. Därför frågar vi oss nu: vem är det som ska ta notan egentligen?
Det finns säkert enstaka som kan tänka sig att betala lite extra, men de allra flesta vill nog mest ha en skälig boendekostnad.
Ska vi belasta hyresgästen ytterligare, med högre bostadskostnader? Det finns säkert enstaka som kan tänka sig att betala lite extra för att bo i en grön byggnad, men de allra flesta vill nog mest ha en skälig boendekostnad utan att behöva betala extra för något som är till för hela kollektivet. Dessutom har vi åtminstone i Malmö en utmaning i att lyckas bygga det som ekonomiskt kan efterfrågas på bostadsmarknaden – rimlig hyra är viktigare än på länge.
Är det då bostadsbolagen som ska ta kostnaden, i form av nedskrivning och lägre resultat? Att systematiskt ta nedskrivningar för nyproduktionsprojekt är förstås inte ett gångbart affärskoncept. I sådana fall måste vi ändra hur vi ser på klimatneutrala projekt ur ett värderingsperspektiv – att en bostadsbyggnad med lägre klimatpåverkan faktiskt innebär en lägre ekonomisk risk måste speglas i värderingen och därmed kunna påverka avkastningskraven.
Till syvende och sist handlar frågan om att ta ett ansvar för våra gemensamma resurser och planeten vi bor på. En bostad är något alla behöver, och alla behöver att det som byggs tillförs på ett ansvarsfullt sätt, med så låg klimatpåverkan som möjligt. Är det kanske rimligt att det är gemensamma medel som ska underlätta för utvecklingen? Ska det till statliga subventioner för att klara utmaningarna?
Frågorna är ärligt ställda. För vi står inför en utmaning som det inte finns ett självklart svar på. Vi behöver vara fler som samtalar om det för att hitta lösningarna framåt.
Marie Thelander Dellhag
Vd, MKB