Vi är inte redo för äldrekrisen

LEDARE | Vi talar gärna om hållbarhet när det gäller klimat och energi.
Vi talar mindre om hållbarhet när det gäller våra äldre.
Det trängande budskapet är: Vi gör inte tillräckligt.

Om fem till tio år kommer Sverige ha 50 procent fler invånare över 80 år. Det är en förändring alla känner till, men som vi verkar ovilliga att förbereda oss på. Frågan är inte om vi står inför en äldrekris, utan hur hårt den kommer slå.

Borde vi inte behandla generationen som byggt vårt samhälle med större värdighet?

Redan idag råder brist på äldreboenden. Vårdplatserna som finns blir ofta tillgängliga först när behovet av vård är så stort för en person att det i praktiken handlar om livets sista månader. Medianboendetiden på vård- och omsorgsboenden är kort, i Stockholm cirka ett år om vi exkluderar personer som drabbats av demens (Se Stockholms stads äldrerapport sid 111–112)

Ett boende som borde vara ett värdigt hem med trygghet och gemenskap riskerar att bli ett väntrum inför den sista resan. Borde vi inte behandla generationen som byggt vårt samhälle med större värdighet? För kommunen är det billigare med många dagliga hembesök av hemtjänsten, än att erbjuda våra äldre tidigare tillgång till vård- och omsorgsboende.

De som skulle vilja flytta till mer anpassade bostäder hålls tillbaka av ett system som snarare straffar än uppmuntrar rörlighet

Skattelagstiftningen gör det svårt för äldre personer att byta bostad. Reavinstskatt och flyttkostnader gör att många blir kvar i sin, ofta billiga, bostad, även när bostäderna börjar bli otillgängliga. Trappor, långa avstånd till service och isolering blir vardag för många. De som skulle vilja flytta till mer anpassade bostäder hålls tillbaka av ett system som snarare straffar än uppmuntrar rörlighet.

Trygghetsboenden lyfts ofta fram som lösningen. Problemet är att hyrorna i nybyggda trygghetsboenden är höga och för många äldre personer helt enkelt för dyra. Resultatet är att ett fåtal får möjlighet att ta del av trygghet och gemenskap i tid, medan andra blir kvar i ensamhet. I ett välfärdsland borde trygghet inte vara en klassfråga.

Att skjuta upp frågan sparar inga pengar – det ökar bara notan, både mänskligt och ekonomiskt

Kommunerna bär ett tungt ansvar. Få satsar på biståndsbedömda trygghetsboenden, i dag endast ett 20-tal kommuner, eftersom det är kommunen som måste stå för biståndet. De missar att alternativet är ännu dyrare. När behovet väl blir akut krävs vård- och omsorgsboenden med omfattande vård dygnet runt. Att skjuta upp frågan sparar inga pengar – det ökar bara notan, både mänskligt och ekonomiskt.

Vi måste våga ställa oss frågan: Är det värdigt hur vi behandlar äldre personer i dag? Ensamma i otillgängliga hem. Avskräckta av höga hyror. Fångade i en biståndsapparat som kräver att du mår riktigt dåligt för att få hjälp. Och när hjälpen till slut kommer är det ofta för sent för att få trygghet och värdighet på ålderns höst.

Här är fyra nödvändiga steg:

# En skattereform för rörlighet – ta bort hinder som gör det dyrt att flytta.

# Bygg fler trygghetsboenden – till rimliga hyror, med statligt stöd alternativt biståndsbedömda.

# Bygg fler vård- och omsorgsboenden – så att fler kan få en plats i rimlig tid.

# Planera långsiktigt men fatta beslut snabbt – antalet äldre ökar, det vet vi redan.

Patrik Emanuelsson
Vd för Heba Fastighets AB, en av Bostadspolitik.se:s ägare