Lennart Weiss: Vill verkligen S, V och Hyresgästföreningen bryta segregationen?
LEDARE | Segregationen har länge förts på tal som en av de viktigaste förklaringarna till gängkriminaliteten, de närmast dagliga skjutningarna, hedersrelaterat våld, långtidsarbetslösheten bland invandrargrupper från Mellanöstern och Afrika samt andra problem som existerar i de förorter som idag definieras som utanförskapsområden.
När temat förs på tal i den pågående, alltmer hetsiga och desperata valrörelsen blir våra partiledare allvarsamma. Magdalena Andersson upprepar gång på gång att ”vi ska vända på alla stenar för att komma till rätta med segregationen”.
Nooshi Dadgostar framhöll i SVT:s partiledarintervju vikten av att bygga fler hyresrätter i priviligierade områden som idag domineras av villor och bostadsrätter. I Stockholm kan man se S förstanamn, Karin Wanngård, blicka stint från en valaffisch med budskapet: ”Fler poliser och fler lärare, så bryter vi segregationen.”
Och via migrations- och integrationsminister Anders Ygeman har temat fått en etnisk laddning med kravet att ”minst 50 procent i ett bostadsområde ska kunna tala svenska.”
Väl här börjar det skava och gnissla i argumentationen
Men menar de allvar? Och har politiker och intresseorganisationer på vänsterkanten verkligen sorterat ut vad de menar? Att fler poliser och lärare, språkkunskaper, skolan och jobb är viktiga delar av lösningen är nog de flesta ense om. Men som själva ordet segregation signalerar handlar problemet också om en rent fysisk separation. Att människor lever åtskilda. Och väl här börjar det skava och gnissla i argumentationen.
Just detta förefaller vara en av den politiska vänsterns största farhågor.
Nooshi Dadgostar närmar sig visserligen pudelns kärna när hon pekade på att välmående områden som domineras av ägda bostäder borde ha fler hyresrätter. Men hade SVT:s Camilla Kvartoft frågat om motsvarande synsätt också gäller för de förorter som helt domineras av hyresrätter hade svaret blivit ett annat. V-ledaren var nämligen en av de första att haka på det så kallade Alby-upproret, det vill säga motståndet mot kommunala Botkyrkabyggens utförsäljning av cirka 1 000 lägenheter. De uppföljningar som gjorts visar, trots alla protester, att fler fått jobb, befolkningen blandats och området stabiliserats.
Men just detta förefaller vara en av den politiska vänsterns största farhågor. När Veidekke 2015 fick en markanvisning i Högdalen drog Rättvisepartiet Socialisterna, tidningen ETC och delar av hyresgästföreningen igång en kampanj, ”Högdalens vänner” som via en husockupation och protester ville stoppa ”gentrifieringen” (social statushöjning av ett område) av området.
Även hos Socialdemokraterna finns en beröringsskräck när förändringar av boendet kommer på tal. När DN den 23/8 intervjuar Göteborgs S-ledare Jonas Attenius upprepar han partiets budskap ”att lyfta på varje sten för att bryta segregationen”. Det gäller dock inte den kanske viktigaste stenen, boendesegregationen. Då är Attenius mot ”massombildningarna” eftersom ”vi har en bostadskö som är väldigt väldigt lång och ombildningar leder inte till en enda ny bostad”.
Tror man på fullt allvar att det är möjligt att bryta segregationen utan att blanda upplåtelseformer, lägenhetsstorlekar, bebyggelsemiljö eller diskutera samhällsplaneringen?
Den som lyssnar på hyresgästbasen Marie Linder noterar samma budskap. Nej tack till ombildningar, även i områden som närmast totalt domineras av hyresrätter. Där ska det byggas fler av samma sort, och helst små bostäder som folk har råd att bo i. (Det omhuldade investeringsstödet råkar styra mot just små lägenheter.)
Så vad vill egentligen S, V och hyresgäströrelsen? All tillgänglig forskning visar att sociala problem löses genom att förändra samhällsstrukturer. Att boendet är en av de mest centrala i det sammanhanget torde vara bortom ifrågasättande. Eller tror man på fullt allvar att det är möjligt att bryta segregationen utan att blanda upplåtelseformer, lägenhetsstorlekar, bebyggelsemiljö eller diskutera samhällsplaneringen?