#302 Mark Isitt: ”Platsen för Nobel Center är jättebra, men arkitekturen är bakbunden”

BOPOLPODDEN | Arkitekturkritikern och tv-profilen Mark Isitt gästar Bopolpodden för ett samtal som tar avstamp i den infekterade debatten om nya Nobel Center vid Slussen. Isitt menar att Nobelprojektet visar ett grundproblem: när ramarna sätts av detaljplaner och volymer riskerar arkitekturen att bli bakbunden – även när en världsarkitekt står bakom.
I avsnittet avhandlas även hur Stockholm byggs, vem staden egentligen är till för och vad man kan lära av Köpenhamn när det gäller stadsliv, kollektivtrafik och badbara vattenrum. Stadsarkitektens roll, politiskt mod och vad som krävs för att nya byggnader ska bli älskade – inte bara accepterade – diskuteras också.
Programledare: Anna Bellman. Expertkommentator: Viktor Mandel.

Mark Isitt är just nu mitt uppe i inspelningen av den sjätte säsongen av TV4:s långkörare Grand Designs, men när han gästar Bopolpodden handlar samtalet framför allt om Nobel Center och Stockholms stadsutveckling.

Mark Isitt beskriver Slussenläget som starkt, men anser att projektet inte tar chansen att skapa ett ikonbygge och att arkitekten David Chipperfield hålls tillbaka av för snäva ramar.
– Här fanns chansen att göra något som kunde mäta sig med de där enastående ikonbyggnaderna ute i världen… Stockholms eget Sydney Opera House eller Guggenheim i Bilbao.
– Men i stället försöker man klämma in denna volym i en volym som redan är förutbestämd. Som är tänkt för en kontorsfastighet egentligen. Det är så feltänkt det bara kan bli.

Platsen är jättebra – men huset blir fyrkantigt
Han återkommer flera gånger till att tomten i sig har stora kvaliteter: synlighet, rymd och en historia av att våga arkitektoniskt. Samtidigt beskriver han slutresultatet som för tillbakahållet.
– Här finns utrymme att göra något dramatiskt, något som vågar… Och i stället blir det en strikt, fyrkantig volym, säger Mark Isitt i podden.

”Som att be Usain Bolt springa baklänges”
En del av Mark Isitts kritik handlar om att världskände David Chipperfield inte får arbeta fritt, eftersom projektet måste rymmas inom en redan bestämd detaljplan.
– Han är fantastisk. Problemet är att han är bakbunden.
– Han måste hålla sig inom exakt höjd, längd och bredd, annars spräcker man detaljplanen och då måste allt göras om i en ny process.

Mark Isitt använder en sportliknelse för att beskriva villkoren:
– Jag har liknat det vid att be Usain Bolt, en riktig världsstjärna, springa baklänges på ett ben.

Samtidigt menar han att han är besviken på David Chipperfield. Mark Isitt tycker att arkitekten själv borde kunna tacka nej.
– Han borde säga: I’m not going to do this. This is below me, säger Mark Isitt i podden.

Isitt säger att Nobelpriset står för innovationskraft, experimentvilja och upptäckarlust – och att byggnaden borde uttrycka just det.
– Något som speglar Nobelpriset: innovationskraft, upptäckarlust, experimentvilja… Jag ser inte det i förslaget.

”Måste ibland använda ett färgstarkt språk”
I samtalet kommer även kritiken mot tonläget i arkitekturdebatter upp. Mark Isitt försvarar ett mer laddat språk som ett sätt att skapa engagemang.
– Arkitekturdebatt är svårt, eftersom arkitektur är trög materia. Det är svårt att skapa engagemang.
– För att nå fram måste man ibland använda ett färgstarkt språk.

Mark Isitt utvecklar även sin syn på stadsarkitektens roll och menar att den måste innebära mod och möjlighet att säga ifrån.
–Som stadsarkitekt måste man ta plats. Om man inte har exekutiv makt och inte vågar, då blir man en politisk marionett.

Mot slutet av samtalet kopplar Mark Isitt arkitektur till hållbarhet och menar att skönhet är en del av varför vi tar hand om byggda miljöer.
– Man kan inte prata hållbarhet utan skönhet. Om vi inte bygger miljöer vi älskar, kommer vi inte ta hand om dem. De fula husen dör.

Bostadspolitik.se:s Viktor Mandel håller med om att det hade varit roligare om man tagit ut svängarna lite mer när det gäller Nobel Center.
– Men jag tror att det här blir riktigt bra. Det är en enormt skicklig arkitekt som står bakom det här förslaget. Det är en hög ambition från beställaren Nobelstiftelsens sida. Det är en plats där många människor passerar. Det finns unika möjligheter att fylla huset med en intressant verksamhet, säger Viktor Mandel i sin kommentar.

Däremot blir det inget landmärke.
– Jag tycker att Mark Isitt slarvar igenom det där lite väl snabbt. Förutsättningarna för att det här skulle vara ett landmärke, eller nåt som definierar Stockholm – de fanns inte. Utgångspunkten var ju byggnaden som planerades på Blasieholmen. Det hade kunnat bli något riktigt coolt. Jag var klart för det – men stockholmarna var inte det. Intresset från stockholmarna för att ha den typen av byggnad fanns inte. Då får man ta de förutsättningarna som finns och göra det bästa man kan här. Det tycker jag att man har gjort.

Lyssna på hela avsnittet i Soundcloud-spelaren ovan eller i din poddspelare.