Patrik Emanuelsson: Var ska de äldre bo?

LEDARE | Staten behöver ta ansvar och införa ett nytt stöd för bostäder för äldre.
Inte som en kopia av det gamla, utan som en förbättrad modell i linje med Riksrevisionens rekommendationer

I ett av världens rikaste länder har vi på allvar en debatt om det finns ekonomi att servera en söndagsstek på våra äldreboenden. Det säger något om vår tid, och om synen på seniorer och äldre. Den frågan handlar om kvaliteten i äldreomsorgen för dem som behöver den. Något som måste lösas bättre. Men frågan säger också något om något ännu mer grundläggande: Var ska äldre bo?

Alla vet att Sverige står inför en snabb demografisk förändring. Antalet seniorer över 80 år ökar kraftigt och kommer att fortsätta göra det under lång tid framöver. Det är ingen nyhet. Prognoserna har sett så ut länge. Ändå har byggandet av bostäder anpassade för seniorer inte alls hållit jämna steg med behoven.

Det leder till otrygghet, isolering och en sämre livskvalitet

Det byggs för få trygghetsboenden, för få seniorbostäder och för få vård- och omsorgsboenden. Det är ett faktum vi inte kan bortse ifrån. Många seniorer bor därför kvar i bostäder som inte är anpassade för ett åldrande – utan hiss, med trappor, med otillgängliga badrum, med stora trädgårdar att sköta om eller uppfarter och tak att skotta snö från. Det leder till otrygghet, isolering och en sämre livskvalitet. En minskad frihet och i värsta fall en ökad belastning på sjukvård och hemtjänst. Bostadsfrågan är därför också en välfärdsfråga. Ett gemensamt ansvar precis som vård, skola och äldreomsorg.

Under flera år tog staten ett medansvar genom ett investeringsstöd för byggande av bostäder för äldre. Stödet var efterfrågat och oftast inte bara fulltecknat utan övertecknat. Det bidrog konkret till att fler projekt blev av, fler bostäder för seniorer byggdes. Men nu har stödet dessvärre avvecklats. När vi och andra ställer ansvariga politiker till svars om varför en så framgångsrik reform rullas tillbaka får vi svar som visar att de fattat beslutet på märkliga grunder. De hänvisar gärna till en granskning som Riksrevisionen gjorde 2018 som pekade på brister i träffsäkerheten.

Riksrevisionen slog inte fast att behovet av stödet saknades. Tvärtom. De konstaterade att stödet behövde utvecklas och bli mer effektivt

Här har politiken fel. Det är därför viktigt att tala klarspråk. Riksrevisionen slog inte fast att behovet av stödet saknades. Tvärtom. De konstaterade att stödet behövde utvecklas och bli mer effektivt. Rekommendationen var att skapa en samlad bild av behoven och förbättra uppföljningen. En rimlig slutsats. Problemet är att detta aldrig genomfördes – istället hände inget i sex år och sedan togs stödet bort.

Men vem ska nu klara att finansiera nya bostäder för seniorer? I ett läge där kommunernas ekonomi redan är pressad och där investeringsbehoven är omfattande inom områden som skola, infrastruktur och klimatanpassning. Vad säger då staten? Jo, de hänvisar till generella statsbidrag som kompensation. Vilket helt enkelt inte är trovärdigt. De generella statsbidragen är avsedda för drift, inte för stora långsiktiga investeringar. Dessutom har deras värde urholkats över tid. Resultatet är att byggtakten bromsat in – just när den borde öka.

Marknaden kan inte heller lösa detta på egen hand. Trygghetsboenden och särskilda boenden är kapitalkrävande projekt med långa planeringshorisonter och ofta begränsade marginaler. Osäkerhet kring ersättningsnivåer, biståndsbedömningar och kommunala avtal gör att privata aktörer tvekar. I många kommuner är underlaget dessutom för litet för att bära hela risken utan statlig medverkan.

Om inget görs riskerar vi en situation där fler seniorer blir kvar i olämpliga bostäder, där köerna till särskilt boende växer och där trycket på hemtjänst och anhöriga blir ohållbart

Vi står därför inför en växande obalans: antalet seniorer ökar snabbt, men utbudet av anpassade bostäder ökar inte i samma takt. Om inget görs riskerar vi en situation där fler seniorer blir kvar i olämpliga bostäder, där köerna till särskilt boende växer och där trycket på hemtjänst och anhöriga blir ohållbart.

Det behöver dock inte bli så. Det är inte en naturkraft. Det är en politisk fråga. Staten måste återta ett tydligt ansvar och utforma ett nytt, nationellt investeringsstöd för bostäder för äldre. Inte som en kopia av det gamla, utan som en förbättrad modell i linje med Riksrevisionens rekommendationer.

Tre vägledande principer:

1. För det första måste stödet baseras på aktuella demografiska data och framåtblickande behovsanalyser. Det är anmärkningsvärt att vi fortfarande saknar en samlad nationell bild av det framtida behovet av olika boendeformer för äldre. Regeringen bör tillsammans med kommunerna ta fram ett gemensamt planeringsunderlag som ger tydlighet och långsiktighet.
2. För det andra måste stödet ta hänsyn till kommunernas olika förutsättningar. Vissa kommuner står inför en snabb ökning av antalet äldre samtidigt som skattebasen är svag. Andra har bättre ekonomiska marginaler. Ett nytt stöd bör vara differentierat och rikta större resurser dit behoven och de ekonomiska utmaningarna är som störst.
3. För det tredje krävs långsiktighet. Nybyggnation av vård- och omsorgsboenden och andra typer av bostäder riktade till seniorer är en process som sträcker sig över många år från planering till inflyttning. Ett investeringsstöd måste därför ha en flerårig finansieringsram som ger kommuner och byggaktörer trygghet att påbörja projekt. Ryckighet och kortsiktiga beslut riskerar att stoppa investeringar innan de ens kommit i gång.

Tiden för tvekan är över. Vi vet att befolkningen åldras. Vi vet att behoven ökar. Vi vet att byggtakten är för låg. Vi har inte råd att vänta. Ska vi planera för att det finns bostäder där människor kan åldras tryggt, eller ska vi fortsätta blunda tills krisen är ett faktum?

Patrik Emanuelsson
Vd Heba Fastighets AB, en av Bostadspolitik.se:s ägare