Lina Brantemark: Kära partiledare: Vem tänker ta ansvar för bostadsförsörjningen?

LEDARE | När bostadsbyggandet tvärstannade menade alla att det var någon annans fel – och det hade alla egentligen rätt i.
Felet var att det inte fanns någon som tog ansvar för helheten.

På söndag går Sverige till val. Valdebatten kretsar kring kriminalitet, energipriser, välfärd, tillväxt och regeringsbildningen. Det är viktiga frågor. Men det finns en annan fråga som förtjänar betydligt större uppmärksamhet än den får: Frågan är vem som egentligen tar ansvar för att Sverige kan försörja sin befolkning med bostäder? Det kan låta som en enkel fråga. Men de senaste årens utveckling visar att svaret är allt annat än självklart.

Kanske är byggkrisens viktigaste lärdom att det inte saknades aktörer, utan att ingen ägde ansvaret för helheten

När bostadsbyggandet föll till historiskt låga nivåer för ett par år sedan blev det tydligt hur ansvarsfördelningen i praktiken fungerar. Staten pekade på kommunerna. Kommunerna pekade på bostadsmarknadens funktionssätt. Bostadsmarknadens aktörer pekade på regelverken. Bankerna pekade på riskerna. Och riskkapitalet sökte sig någon annanstans. Alla hade i någon mening rätt. Men resultatet blev ändå konsekvent att bostäderna uteblev. Kanske är byggkrisens viktigaste lärdom att det inte saknades aktörer, utan att ingen ägde ansvaret för helheten.

När räntorna steg och projektkalkylerna försämrades blev det uppenbart hur beroende systemet är av att alla förutsättningar är gynnsamma vid samma givna tillfälle. Så länge marknaden växer, kapital finns tillgängligt och efterfrågan är stark fungerar maskineriet. Men när förutsättningarna förändras uppstår en osäkerhet om vem som faktiskt bär ansvaret för att byggandet fortsätter. Det är en svaghet som Sverige inte har råd med.

Samtidigt riskerar vi att föra en bostadspolitisk diskussion som fokuserar på fel problem (förutom att den är tydligt fragmenterad, vilket Pontus Ekerljungs ledare från i fredags så tydligt visar). Många betraktar de senaste årens kris som en tillfällig konjunkturnedgång. Men under ytan pågår en betydligt större förändring. Sveriges demografi förändras och befolkningen växer långsammare, vilket medför att hushållen ser annorlunda ut och flyttmönster förändras. Parallellt står hundratusentals småhusägare inför generationsskiften runt om i landet, och det bidrar till att bostadsmarknaden blir alltmer uppdelad. Det innebär att framtidens bostadsutmaningar inte enbart handlar om volym. De handlar lika mycket om anpassningsförmåga och möjlighet till stabilisering av det som ska byggas. Och inte minst handlar det om var det kommer att behöva byggas.

Våra partiledare måste våga fråga sig vem som ska ta ansvar för att systemet fungerar även när förutsättningarna förändras

Just därför räcker det inte att fråga hur vi får fart på byggandet igen. Vi måste fråga oss för vilka vi ska bygga. Våra partiledare måste våga fråga sig vem som ska ta ansvar för att systemet fungerar även när förutsättningarna förändras. Därför hoppas jag att alla partier som söker väljarnas förtroende kan ge besked på tre grundläggande frågor:

1. Vem ska bära risk när bostadsmarknaden viker?
Stadsutveckling – och särskilt bostadsutveckling – är alltid förknippad med risker. Det är i grunden rimligt. Men när stora delar av risken koncentreras till ett fåtal aktörer blir konsekvensen att investeringar uteblir när osäkerheten ökar. Om Sverige vill ha en långsiktigt fungerande bostadsförsörjning behöver vi diskutera hur risk kan fördelas smartare mellan stat, kommuner, finansiärer och marknadsaktörer.
Inte för att eliminera risken, utan för att fördela den på ett sätt som gör hela systemet för bostadsförsörjning mer robust, uthålligt och motståndskraftigt över tid.

2. Vem tar ansvar för att spelreglerna ligger fast?
Om politiken vill se fler långsiktiga investeringar måste den också ta ansvar för att skapa långsiktiga spelregler för oss som sysslar med samhällsbyggnad. Annars kan ingen på allvar vara förvånad över att byggkrisen fortsätter. Problemet är inte att det saknas kapital, kompetens eller vilja att bygga. Problemet är att ingen tycks vilja ta ansvar för den stabilitet som krävs för att investeringarna ska bli av.
Om vi vill se långsiktiga investeringar måste vi också erbjudas långsiktiga spelregler som skapar förutsägbarhet över konjunkturcykler.

3. Vem bär ansvar när byggandet faller?
Bostadsförsörjningen kan inte fungera som ett projekt som bara drivs när vinden blåser åt rätt håll.

Det verkliga testet för ett system är inte hur det fungerar i högkonjunktur. Det verkliga testet är hur det fungerar när ekonomin bromsar in, när osäkerheten ökar och när projektkalkylerna blir svårare att få ihop. Om bostadsbyggandet stannar varje gång marknadsförutsättningarna förändras har vi inte byggt ett robust system. Då har vi byggt ett system som kräver perfekta förhållanden för att fungera.

Men alltför sällan diskuterar vi själva systemet och bostadsmarknadens funktionssätt

Bostadsförsörjningen är i grunden ett gemensamt samhällsansvar. Staten behöver skapa stabila spelregler. Kommunerna behöver ta ansvar för mark, planering och genomförbarhet. Finanssektorn behöver bidra med långsiktiga lösningar. Marknadens aktörer behöver fortsätta investera och utveckla. Men någon måste också vara beredd att tala om hur dessa delar ska fungera tillsammans. För det är där den svenska bostadspolitiken ofta brister. Vi diskuterar enskilda reformer. Vi diskuterar enskilda aktörer. Men alltför sällan diskuterar vi själva systemet och bostadsmarknadens funktionssätt.

På söndag väljer svenska folket vilka som ska leda landet de kommande fyra åren. Där måste framtidens bostadspolitik börja. Inte med fler mål, inte fler strategier eller fler utpekade syndabockar, eller för den delen fler utspel där upplåtelseformer ställs mot varandra, utan med ett tydligt svar på frågan: Vem tar ansvar för att Sverige faktiskt kan fortsätta bygga bostäder?

Lina Brantemark
Redaktionsmedlem, Bostadspolitik.se
Affärsutvecklingschef, Obos Nya Hem