Nathalie Brard, Tomas Ernhagen: Förhandlingsvetot måste stoppas

Nathalie Brard och Tomas Ernhagen. Bild: Fastighetsägarna

| Skiljemännens rekommendationer om nästa års hyror i Stockholmsregionen är klara. Utfallet visar både varför skiljemannalagstiftningen behövs och varför den måste reformeras: Hyresjusteringarna är otillräckliga för en långsiktigt hållbar förvaltning. Samtidigt är de betydligt högre än vad Hyresgästföreningen erbjuder fastighetsägare som saknar tillgång till skiljemannaförfarandet – där har föreningen fortfarande vetorätt. Det är en orimlig ordning, skriver Nathalie Brard och Tomas Ernhagen från Fastighetsägarna.

Bostadshyrorna i Stockholmsregionen kommer att höjas med mellan 2,0 och 3,2 procent under 2027 med ett snitt på 2,8 procent. Det är resultatet av de skiljemannaprocesser som har pågått de senaste månaderna. Nivåerna är långt ifrån tillräckliga för att påbörja den anpassning som krävs efter flera år där kostnaderna för att förvalta hyresrätter har ökat betydligt mer än intäkterna. Under det senaste decenniet har kostnaderna ökat med 60 procent medan hyrorna bara har ökat med 30 procent.

Obalansen mellan kostnader och intäkter kan inte fortsätta utan konsekvenser. Fastigheter måste underhållas, renoveras och utvecklas. Det kräver intäkter som täcker kostnaderna och ger rimlig avkastning på investerat kapital. Om intäkterna konsekvent halkar efter kostnaderna kommer det inte att fungera.

Det blottlägger ett grundläggande fel i det svenska hyressättningssystemet

Samtidigt kan det konstateras att rekommendationerna är väsentligt högre än de nivåer Hyresgästföreningen erbjuder hyresvärdar som saknar möjlighet att få sina förhandlingar avgjorda av en skiljeman. Det blottlägger ett grundläggande fel i det svenska hyressättningssystemet.

Skiljemannalagstiftningen infördes 2023 för att bryta det veto Hyresgästföreningen då hade i de årliga förhandlingarna. Utan en möjlighet att, vid en tvist, lämna över avgörandet till en oberoende instans var hyresvärden tvungen att acceptera det bud som Hyresgästföreningen gav. Utan en överenskommelse blev det nämligen ingen höjning.

Det är häpnadsväckande att Hyresgästföreningen egenmäktigt kan bestämma vilka hyresvärdar som ska få använda den lagstiftning som infördes för att begränsa dess egen förhandlingsmakt

Lagstiftaren lämnade dock en allvarlig lucka i systemet. Möjligheten att vända sig till skiljeman gäller nämligen endast om hyresvärden har avtalat om det med hyresgästföreningen, som därmed har tilldelats ett nytt veto. Detta utnyttjas nu till fullo, trots lagstiftarens intention om motsatsen och trots att det avtal som Hyresgästföreningen har ingått med Fastighetsägarna om att samtliga hyresvärdar ska ges tillträde till lagstiftningen.

Det är häpnadsväckande att Hyresgästföreningen egenmäktigt kan bestämma vilka hyresvärdar som ska få använda den lagstiftning som infördes för att begränsa dess egen förhandlingsmakt. För de hyresvärdar som står utan avtal är situationen densamma som före 2023. Hyresgästföreningen har kvar sitt förhandlingsveto med ensidig möjlighet att bestämma hyresjusteringen.

Oaktat det djupt problematiska med tillträdet till lagstiftningen kan det också konstateras att den fungerar dåligt i de fall den används. Det yttersta syftet med lagstiftningen var att effektivisera förhandlingarna. Före 2023 fanns det ingen naturlig slutpunkt för förhandlingarna som oftast drog ut på tiden med kraftiga retroaktiva höjningar som följd. För de hyresvärdar som har tillträde till lagstiftningen finns det numera en slutpunkt: Om inte parterna lyckas komma överens inom tre månader kan de vända sig till skiljemannen. Därmed har risken för retroaktiva höjningar minskat kraftigt.

Lagstiftningen har dock inte underlättar för parterna att själv nå överenskommelser. Numera hamnar de flesta förhandlingarna slutligen hos skiljemännen. Det är främst en följd av två tydliga brister i lagstiftningen.

  • För det första saknas tydliga beskrivningar av syftet med den årliga hyreshöjningen. Det skapar en osäkerhet om vad förhandlingarna ska fokusera på, vilket minskar möjligheten att nå en samsyn om behovet av en hyresjustering.
  • För det andra ställs det inga krav på att skiljemännen ska motivera sina beslut. Det gör att parterna inte lär sig något av processerna. Varje år börjar om från samma utgångspunkt som det tidigare året. Att inte veta varför hyran höjs på ett visst sätt minskar också systemets legitimitet.

Lagstiftningen förbjuder inte skiljemannen att motivera sina beslut. Den kräver dock att bägge parternas klartecken. Hittills har Hyresgästföreningen alltid sagt nej, vilket innebär att vi även här har en vetoliknande situation.

Möjligheterna att underhålla och renovera befintliga fastigheter och att bygga nya begränsas av hyressättningssättningssystemets funktion. De samhällsekonomiska kostnaderna för detta misslyckande drabbar oss alla i form av minskad sysselsättning och välfärd. Behovet av en mer grundläggande reform av systemet är uppenbara.

Om riksdagen inte kan samla sig bakom en större reform, måste den åtminstone säkerställa att det nuvarande systemet fungerar rimligt. Det gör det inte i dag. Små ändringar i skiljemannalagstiftningen för att ge samtliga hyresvärdar möjlighet att vända sig till en skiljeman som i sin tur måste motivera sina beslut, skulle bryta Hyresgästföreningens kvarvarande veton och skapa goda förutsättningar för riktiga och effektiva förhandlingar.

Nathalie Brard
Förhandlingschef, Fastighetsägarna Stockholm

Tomas Ernhagen
Chefekonom, Fastighetsägarna

cross