Björn Siesjö: Romerska bågar åt folket?
KRÖNIKA | Intresset för arkitektur vaknar just nu bland göteborgarna. Vanligt folk ser skillnaden på dåligt och bra stadsbyggande och vill inte nöja sig med sekunda vara. Detta är ju väldigt kul och positivt. Men ibland så kan den yrvakna entusiasmen slå fel, skriver Björn Siesjö, stadsarkitekt i Göteborg.
Efterkrigstidens välfärdssverige hade höga ambitioner och goda intentioner om den nya staden, och lyckades skapa trafiksäkra satellitstäder nära naturen, men också enahanda storskalig arkitektur, bristfälliga närmiljöer och otrygga stråk. Respekten för den äldre staden var låg, många värdefulla stadsmiljöer utplånades. Just nu är vi på väg att staka ut en bättre kurs, men problemet i våra långa processer är att det göteborgarna ser byggas nu i många fall kan vara skapat för ett decennium sedan i en mer krass och visionslös situation.
Intresset för arkitektur vaknar just nu bland göteborgarna. Vanligt folk ser skillnaden på dåligt och bra stadsbyggande och vill inte nöja sig med sekunda vara. Detta är ju väldigt kul och positivt. Men ibland så kan den yrvakna entusiasmen slå fel. Många ropar på arkitektur som den gjordes förr, innan modernismens genombrott och blickar nostalgiskt tillbaka på samhället som föregick detta. ”Klassisk arkitektur, bygg som de gjorde förr!” blir stridsropet.
På den politiska kartan har ju detta i Göteborg resulterat i försök att styra uttryck och stilar i arkitekturen, att diktera att märkesbyggnader eller hela nya stadsdelar skall byggas i traditionell stil. ”Ge oss Romerska Bågar!” ropar politiker, i hopp om en väljarbas. (Är inte det en chokladbit, förresten?) En bild av att den folkliga smaken inte får en chans att få uttryck, för att en maktelit bestämmer över arkitekturen, målas upp.
”Ge oss Romerska Bågar!”
Så enkel är ju förstås verkligheten bara för en politisk talskrivare. Från mitt perspektiv ser jag att detta uppvaknande för arkitektur och stadsbyggnad resulterar i att mångfalden i det som ritas idag är större än på mycket länge. att det helt enkelt är mer högt i tak just nu. Detta skall vi vara rädda om, mångfalden och variationen, över tid formar den våra mest älskade stadsmiljöer.
När jag bedömer tävlingar så ser jag exempel på att olika förslag tar intryck från olika tider och förebilder i större utsträckning än för tio år sedan. Tolkningar av 20tals-klassicismen står bredvid 70tals-stukturalism och nutida formexperiment. Mångfalden är en bra mylla för idéer och känslan av att skönhet är ett viktigt värde växer just nu. Det vore väldigt tråkigt om vi nu fick en ny tvångströja, i den folkliga smakens namn.
Ett problem är när man begränsar sig till husens fasader. En stad är en livsmiljö för människor. Den är ju resultatet av hur väl man lyckats sammanväga olika hårda och mjuka krav. Husen som högljudda individer eller delar av en stadsväv, mobilitet mot barnperspektiv, ekonomi mot skönhet, stadsliv mot snabb kollektivtrafik och många andra konflikter måste hanteras. Förenklar man problemet så missar man ofta målet.
Arkitekturen är undflyende och alltid i någon mening tillbakablickande; även det mest moderna har sina förebilder.
Ett annat problem i den förenklade argumentationen för att det borde vara som förr, är att arkitekturen inte var traditionell ens förr i tiden. Tiden runt sekelskiftet 1900 var en omtumlande tid, med trädgårdsstäder, jugend, modernism, skyskrapor och stora samhällsomvälvningar som avspeglade sig i alla konstarter, även arkitekturen. Arkitekturen är undflyende och alltid i någon mening tillbakablickande; även det mest moderna har sina förebilder.
Jag har sett nya studentbostäder på Yale i Harry Potterstil, kinesiska höghus som avslutas med tinnar och torn som ett kvarter i Vasastan, och även hela städer i europeisk 1800-talsstil i Asien. Jag har sett hypermoderna hus vars form är så långt från en låda som det är möjligt. Det jag konstaterar är att det är kvalitén på det byggda som är viktig, inte hur traditionella eller moderna husen är. Göteborg har många nutida exempel på dålig kvalitet där byggherrar fått driva sitt vinstintresse helt utan motstånd. Synliga hus, höga hus, får nu stå i hundra år som sorgliga monument över en krass tid, där människan fått stå tillbaka för penningen och betongen.
Vi måste se till hela livsmiljön och vi behöver en trygg, levande stad, med tillräckligt med bra parker och torg, och ett sammanhängande attraktivt nät med stigar och vägar för göteborgaren till fots i hela staden. Vi behöver en stad som fungerar väl och gör det dagliga livet lättare för alla medborgare, men också en stad som ger oss upplevelser, tillhörighet och framtidstro. Med stor omsorg om utformningen av hela livsmiljön i alla stadsdelar har vi en chans att bygga det Göteborg som klarar framtidens utmaningar. Kvalitén på byggnadernas arkitektur är en beståndsdel av detta, men inte den enda, och låga ambitioner är låga även om man försöker klä dem i folkdräkt.