Robin Rushdi Al-Salehi: Blandning är inte problemet att ge upp på – det är förutsättningen

DEBATT | Motsatsen till segregation är integration. Och integration kräver att människor möts i vardagen – därför är blandning inte ett misslyckat mål, utan en grundläggande förutsättning för ett fungerande samhälle, menar Robin Rushdi Al-Sálehi i en replik på Jan Jörnmark.

Motsatsen till segregation är integration. Integrering kräver interaktioner. Interaktioner kräver att människor möts – på arbetsplatsen, i idrottsföreningen och i bostadsområdet. Inte på varsina segregerade platser.

Blandning är alltså inte ett politiskt experiment – det är en grundläggande förutsättning för ett integrerat samhälle. Jan Jörnmarks slutsats, att vi ska sluta försöka, bygger på en sammanblandning av två olika saker: blandning som mål och naiv blandning utan ekonomiska förutsättningar som metod.

Han förklarar inte varför, och det är där analysen haltar

Jörnmark har rätt i att specifika bostadsrättsprojekt i politiskt eftersatta områden misslyckats. Men han förklarar inte varför, och det är där analysen haltar. Att bygga nyproducerade bostadsrätter till marknadspris i socioekonomiskt svaga områden har självklart en större chans att misslyckas. Det är inte ett argument mot blandning. Det är ett argument mot att bygga baserat på antaganden om en marknad och utan ekonomiska stödverktyg. När förutsättningarna saknas är det förutsättningarna som är problemet – inte målet, det vill säga blandning.

Och det är ingen nyhet att ekvationen köpsvaga hushåll plus dyr nyproduktion inte går ihop

Och det är ingen nyhet att ekvationen köpsvaga hushåll plus dyr nyproduktion inte går ihop. Det har vi sett på många håll i landet med vakanta nyproducerade hyresrätter också. Tvärtom kan man argumentera för att liberaliseringen av bostadsmarknaden aktivt cementerat segregationen och förstärker den. Oavsett om det är segregation mellan generationer, etniciteter eller klasser. Det kommer särskilt till uttryck i vem som kan och inte kan efterfråga en bostadsrätt. För vem vill inte äga sin bostad när de som redan ägt sett enorma förmögenhetsökningar? Samtidigt som hyresrätten blivit dyrare för varje år? Problemet är inte att folk i utsatta områden inte vill köpa. Problemet är att de aldrig getts verktygen för att göra det.

Att segregationen inte uppstod av sig självt framgår med önskvärd tydlighet av ett citat från Lars Kilander, dåvarande vd för Mäklarsamfundet, i branschpublikationen Förmedlaren 1994:
"Man kan fråga sig varför en fastighetsmäklare skall älska segregation, men förklaringen är enkel om man möjligen utan att skämmas får uttrycka sig så här: En väl utbyggd ekonomisk och social segregation medför att människor oftare byter bostad. Just detta att man eftersträvar att bo tillsammans med den kategori som man själv vill tillhöra ekonomiskt och socialt är den största orsaken till byte av bostad i många länder. Alltså, mer inflation och mer segregation är bra för vår marknad."

Vi har med andra ord medvetet byggt in segregationen i den svenska bostadsmarknaden och förvärrar den aktivt, bland annat med de senaste bolånelättnaderna som träffar alla på bostadsmarknaden, i stället för bara de som faktiskt behöver stödet. Den verkligheten verkar Jörnmark välja att inte förhålla sig till.

Jörnmark förespråkar rivningar som hörnsten i en ny strategi. Det är ett förslag som är radikalare, dyrare och svårare att genomföra politiskt än det han polemiskt kritiserar

Ännu mer anmärkningsvärt är hans alternativ. Jörnmark förespråkar rivningar som hörnsten i en ny strategi. Det är ett förslag som är radikalare, dyrare och svårare att genomföra politiskt än det han polemiskt kritiserar och som leder till exakt samma marknadsproblem: vem ska ha råd att flytta tillbaka till ett rivet och ombyggt område? Svaret är sällan de som bodde där från början. Rivningspolitiken drabbar alltid de svagaste hushållen hårdast.

Därtill är rivningar av fullt funktionsdugliga bostäder en klimat- och miljökatastrof. Att riva är att kasta bort decennier av resurser och energi, för att sedan bygga nytt, vilket kräver ytterligare stora utsläpp. I en tid när byggbranschen kämpar för att nå sina klimatmål är rivning som strategiskt verktyg djupt oansvarigt och socialt respektlöst mot alla de som ofta bott och betalat hyra i decennier.

Det Sverige behöver är inte färre billiga bostäder. Det är fler

Det Sverige behöver är inte färre billiga bostäder. Det är fler. Den akuta bristen på hyresrätter med rimliga hyror är en av de starkaste drivkrafterna bakom segregationen. Den tvingar hushåll med svag ekonomi att konkurrera om ett allt mindre bestånd i allt trängre geografiska fickor. Att riva det som finns löser inte problemet. Det förvärrar det.

Vill vi på allvar bryta segregationen krävs en kombination av åtgärder som faktiskt adresserar grundorsakerna: låga bostadsbidrag som behöver indexeras, ränteavdrag utan övre gräns som behöver ges ett maxtak och lättnader för förstagångsköpare värda namnet och inte generella bolånelättnader som gynnar främst de som redan äger sin bostad. Men det handlar desto mer om långsiktiga investeringar i skolor, kollektivtrafik och service som gör områden attraktiva för fler. Ett stärkt allmännyttigt bestånd med rimliga hyror som ger människor verklig valfrihet om var de vill bo. Inte rivningar och marknadsprissatta nybyggen utan stöd.

Och definitivt inte att ge upp.

Robin Rushdi Al-Sálehi,
Samhällsplanerare och hållbarhetsspecialist, kandidat för MP till kommun, region och riksdag.