"Bostadsbristens rävsax slog igen redan på 1940-talet"

98-årige (!) Hans Åkerlind, pensionerad stadsarkitekt i Umeå, skriver om bostadsbristen och hyresregleringen –  ur ett eget fastighetsägarperspektiv, från åren före hyresregleringen till sitt nuvarande perspektiv som hyresgäst i en ”onödigt stor” hyresrätt, på DN Debatt.

”Berättelsen om Almen 4 i Gävle, det som en gång var min familjs hyreshus, visar på det omöjliga med att politiken reglerar hyrorna medan marknaden styr priset på andra bostäder. För även i år kommer min lägenhet att bli billigare”, skriver Hans Åkerlind.

1925 köpte Hans Åkerlinds familj en hyresfastighet med tio lägenheter, ”att ha som trygghet vid arbetslöshet eller som pension”.

1939, när kriget började, hade pappan dött. 14-årige Hans och mamman stod ensamma med hyreshuset.

Dittills fanns det en vakans på någon procent i bostadsbeståndet, nya bostäder byggdes kontinulerligt, skriver Åkerlind – men vid krigsutbrottet stannade det av.

”Marknaden vågade inte sätta i gång erforderliga nybyggen på grund av stigande priser. Första året gick väl an, då fanns den dittills tomma bostadsreserven om en à två procent att ta i anspråk. Men sedan! Den bostadsbrist som vi fortfarande kämpar med, åtminstone i expanderande tätorter, den startade omkring 1940. Priserna hotade stiga och samhället införde en hyresregleringslag för just bostäder. För andra produkter infördes priskontroll med ett nytt statligt organ som hette Priskontrollnämnden. Men inte för bostäder. Där gällde – och i stort sett fort­farande gäller – en speciell reglering av hyrorna. Mamma och hennes kolleger i branschen kallade det för ett hyresstopp, för det var så det fungerade.
Mamma behöll huset till 1955. Under de 15 åren från 1940 och till 1955 har det visat sig att inflationen var ungefär 3 procent per år. Alltså minskade intäkterna jämfört med alla kostnader runtomkring, halva hennes inkomst försvann.Men för hyresgästerna blev hyrorna jämfört med allt övrigt i samhället samtidigt billigare för varje år med inflation.”

I dag bor 98-årige Hans Åkerlind i en ”onödigt stor” hyresrätt.

”Så sent som i våras kunde vi exempelvis se att hyrorna fortsätter att inte bara vara för låga, de till och med sänks i relation till annat. Sega förhandlingar om hyran resulterade i att den får höjas med något över 4 procent i år medan inflationstakten enligt KPI var 9,3 procent i juni 2023.
Jag fortsätter att bo där, ensam och överårig.
Alltså blir den bostad jag hyr av det kommunala bostadsbolaget återigen – som under många år tidigare – billigare för mig att bo i eftersom allting annat kommer att öka i kronor räknat med inflationen, förhoppningsvis även inkomsten.
I år blir min bostad på så sätt kanske 5 procent ”billigare”. Och jag fortsätter att bo där, ensam och överårig.”

Läs hela texten här.