Lennart Weiss: Daniel Barr går i företrädarens cirklar
LEDARE | Daniel Barrs öppningar kring amorteringskraven utgör ingen omsvängning i kärnfrågan.
Och hans alternativ är snarare ännu sämre.
Finansinspektionen och Riksbanken behöver fördjupa sin analys.
Under föregående vecka valde Finansinspektionens (FI) nye generaldirektör Daniel Barr att presentera sig för den bredare allmänheten. Det skedde i samband med en intervju i Dagens Nyheter där han något överraskande markerade en ny och mjukare inställning till gällande amorteringsregler. Enligt Barr har amorteringsreglerna bara haft en mindre betydelse för hushållens skuldsättning. Om det finns andra mer effektiva sätt att mota hushållens samlade skuldsättning öppnade Barr för att dagens amorteringsregler kunde mjukas upp eller möjligen avskaffas.
Någon omsvängning i sak var det dock knappast frågan om
På ett allmänt plan måste man givetvis välkomna att FI:s ledning nu markerar en mer resonerande attityd än den som präglade myndigheten under Erik Thedéen. På samma pluskonto kan bokföras att Barr välkomnade en oberoende översyn av gällande regler: ”det blir aldrig riktigt bra att man ska utvärdera sig själv”. Någon omsvängning i sak var det dock knappast frågan om. I det som utgör debattens kärnfråga vidhöll Barr att hushållens skuldsättning är ett problem och framhöll att den ökat kraftigt de senaste 20 åren. Som alternativ till gällande amorteringsregler menade Barr att man kunde tänka sig en avveckling av avdragen för skuldräntor samt ett återinförande av fastighetsskatten.
Så varför har hushållens samlade skuldsättning ökat? Och vad skulle konsekvenserna bli av Barrs alternativ?
Märkligt nog lyckas aldrig FI eller Riksbanken ta analysen längre än så
Den som följt debatten under de senaste åren kan konstatera att FI:s och Riksbankens problemanalys successivt breddats. Nu utgör inte endast hushållens skuldsättning ett problem. Även fastighetsbolagens skuldsättning liksom bankernas exponering mot bostads- och fastighetssektorn beskrivs som potentiella hot mot den finansiella stabiliteten. Förre riksbankschefen Stefan Ingves markerade sitt avståndstagande genom att avfärda svenska banker som ”bolånebanker”.
Märkligt nog lyckas aldrig FI eller Riksbanken ta analysen längre än så. Förklaringen till den utveckling vi haft i Sverige de senaste 30 åren är att Sveriges politiker i stor enighet lade om bostadspolitiken i början av 1990-talet. Tidigare var det staten som i allt väsentligt svarade för bostadsfinansieringen, både med bottenlån och topplån till subventionerade räntor. Staten tvångsackvirerade kapital via Riksbanken som transporterade betingen vidare till affärsbankerna som vackert fick finansiera bostadsbyggandet till blygsamma räntevillkor. De statliga lånen transfererades därefter via kvoter ut till de regionala Länsbostadsnämnderna som i sin tur förmedlade lån till fastighetsbolag och projektutvecklare.
Men mannaminnet är som bekant sex månader långt. Alltså förs dagens debatt i närmast total skugga av orsakerna till de policyförändringar som skedde för 30 år sedan och som är skälet till de fantomsmärtor som Finansinspektionen och Riksbanken brottas med idag
Därmed drevs den offentliga skuldsättningen upp samtidigt som bostadspolitiken alltmer upplevdes som en gökunge i statens budgetprocess. I tillägg kritiserades den gamla bostadspolitiken för att driva upp byggkostnaderna och eliminera en sund riskbedömning, något som beskrivs pedagogiskt i ESO-studien (Ds 2002:9) Staten fick Svarte Petter, skriven av Mats Rönnberg, före detta generaldirektör för Statens bostadskreditnämnd. När bostadsmarknaden kraschade i början av 1990-talet drabbades staten av förluster på mer än 100 miljarder kronor.
Om den nya bostaden byggs i Stockholm (marknad med höga priser) och tas i anspråk av en person som flyttat från Torsby (marknad med låga priser) stiger den totala skuldsättningen. Det är liksom så det fungerar
Men mannaminnet är som bekant sex månader långt. Alltså förs dagens debatt i närmast total skugga av orsakerna till de policyförändringar som skedde för 30 år sedan och som är skälet till de fantomsmärtor som Finansinspektionen och Riksbanken brottas med idag. Om man på fullt allvar menar att det är ett problem att staten spridit riskerna till hushåll, fastighetsbolag och banker är det hög tid att man presenterar ett alternativ. Att hushållens aggregerade skulder ökat trendmässigt är och förblir en följd av att Sveriges politiker, helt avsiktligt, flyttat ansvaret för bostadsfinansieringen. Varje gång det byggs en bostad ska den finansieras av någon, ofta i en blandning mellan hushåll, byggare och ytterst banken. Om den nya bostaden byggs i Stockholm (marknad med höga priser) och tas i anspråk av en person som flyttat från Torsby (marknad med låga priser) stiger den totala skuldsättningen. Det är liksom så det fungerar.
Men skulle man inte kunna parera dagens problem bättre genom att återinföra fastighetsskatten och avveckla avdragsrätten till skuldräntor? Inte minst det senare förslaget ventilerades då och då när räntorna var låga. Som SBAB:s Robert Boije visat (se DN debatt 19-01-22 och 19-04-19) skulle dock dessa åtgärder dels höja trösklarna mer än dagens regler och dels leda till kraftiga prisfall som dramatiskt skulle försämra belåningsgraden för befintliga hushåll, så till den grad att den finansiella stabiliteten skulle hotas.
Av vem, i vilka former och med vilken riskfördelning ska framtidens bostäder finansieras? Utan svar på dessa frågor kommer debatten fortsatta att gå i cirklar.
Mycket talar för att vi är tillbaka till ruta 1. Är det då inte lika bra att vi börjar med rätt frågeställning: Av vem, i vilka former och med vilken riskfördelning ska framtidens bostäder finansieras? Utan svar på dessa frågor kommer debatten fortsatta att gå i cirklar.
Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se
Kommersiell direktör, Veidekke
