Hans Lind: En märklig lucka i Jörnmarks analys

DEBATT | Jan Jörnmarks analys av blandningspolitik missar viktiga historiska exempel där blandade stadsdelar faktiskt fungerat över tid. Erfarenheterna från 1950-talets förortsplanering visar att rätt utformad blandning kan bidra till mer stabila och integrerade bostadsområden, tycker Hans Lind.

Jan Jörnmarks rapport har titeln ”Att blanda bostäder” men tar inte upp de 50-talsstadsdelar där man verkligen satsade på blandning av bostäder. Tar vi södra förorter i Stockholm, som jag kan bäst, byggdes ju Gubbängen, Hökarängen och Farsta just med avsikten att bygga både kvarter med flerfamiljshus och kvarter med småhus i samma stadsdel. Underrubriken på Jörnmarks rapport är ”En studie av ett misslyckande”, men kan man verkligen kalla dessa blandade stadsdelar för ett misslyckande?

Befolkningen är fortfarande relativt blandad och småhus i områdena attraktiva även för vad vi lite slarvigt kan kalla ”svensk medelklass”. I Generalplan för Stockholm från år 1952 kan man läsa om tankarna bakom:
”Huruvida man verkligen skall eftersträva en blandning av olika socialklasser kan .. diskuteras. Om man önskar få till stånd en social gruppbildning måste man acceptera, att människor som tillhör samma socialklass har lättare att knyta personliga kontakter, och flertalet föredrar att bo bland sina gelikar. Detta förhållande ändras inte väsentligt av, att inom koncentrationer av familjer, tillhörande de lägsta inkomstgrupperna, förekommer ligor och gäng av asocial eller kriminell natur. Man måste dock här påpeka, att en praktisk demokrati förutsätter ömsesidig förståelse mellan olika socialskikt, vilket underlättas om bostadsgrupperna är heterogena.”

Genom småhusbebyggelsen blev dessa områden från början mer attraktivt för hushåll med lite bättre ekonomi, och hushåll som fick det bättre ekonomiskt kunde flytta från lägenhet till radhus utan att lämna stadsdelen. I skolan blandades småhusbarnen och hyreshusbarnen, de var med i samma idrottsföreningar, föräldrarna möttes på tunnelbanan eller i butikerna i centrum – vilket enligt teorierna i Generalplan 52 borde ökat ”den ömsesidiga förståelsen”.

Av någon anledning slutade man att bygga blandade stadsdelar som Farsta och Vällingby

När miljonprogrammets förorter byggdes var områdena i regel helt dominerade av flerfamiljshus. Av någon anledning slutade man att bygga blandade stadsdelar som Farsta och Vällingby. Den som fick det ekonomiskt bättre och ville flytta till ett eget hus var därför tvungen att flytta från stadsdelen, typiskt sett till ett lika ensidigt småhusområde en bit längre ut i regionen. Miljonprogrammet hade dessutom oturen att komma ut på marknaden när bostadsefterfrågan hade minskat kraftigt vilket gjorde att de allra flesta hushåll med lite högre inkomster kunde välja bort dem. Det är alltid svårt att veta vad som skulle hänt om man gjort annorlunda än det man faktiskt gjorde, men det förefaller ändå sannolikt att om man byggt miljonprogramsförorterna som man byggde förorterna under 1950-talet så hade miljonprogramsområdena idag haft en något mer blandad befolkning.

Jörnmark skriver (s 23), efter en kommentar om problem i miljonprogramsområden:
”Nyproduktionen från 1950-talet och första halvan av 1960-talet hade inte de problemen och listan av särskilt utsatta områden är därför helt dominerad av produktionen från den absolut sista delen av det hyres­reglerade byggandet.”

Han tar dock inte upp att en förklaring till detta just kan vara att man byggde mer blandat i dessa tidigare områden.

Min slutsats av detta är att det på lång sikt är viktigt att göra rätt från början

Min slutsats av detta är att det på lång sikt är viktigt att göra rätt från början: Se till att nyproduktion i förorter byggs blandat. Under de senaste 20 åren har det enligt min bedömning gjorts samma misstag som under miljonprogrammet. Det har nästan bara byggts flerfamiljshus i förortslägen. Och samtidigt växer det upp ensidiga småhusområden längre ut i regionerna.

Jörnmark har rätt i att kompletteringar i efterhand kan förväntas ha små effekter, men det innebär ju inte att det är fel att göra sådana kompletteringar.

Byggs småhus i anslutning till ”utsatta” områden ska vi inte tro att ”svensk medelklass” flyttar dit

Byggs småhus i anslutning till ”utsatta” områden ska vi inte tro att ”svensk medelklass” flyttar dit. Men byggandet kan innebära att vissa som annars flyttat från området väljer ett småhus i närheten av området. Därmed blir det lite mer ekonomisk blandning.

Bygger vi hyreshus i ett typiskt småhusområde ska vi förvänta oss att det är ”svensk medelklass” som kommer att bo där: Husen är mest attraktiva för den gruppen och de har i regel samlat på sig längre kötider och har råd med den höga hyran. Men flerfamiljshusen kan också vara intressanta för äldre som vill sälja sitt hus, men ändå bo kvar i området. Ett mönster som kan observeras där jag bor i Farsta. Även för yngre som vill flytta hemifrån kan sådana hus vara intressanta, även om ungdomar idag också kan flytta till ett Attefallshus i villaområdet.

Sammanfattningsvis är mina slutsatser:

1. Se till att bygga blandat från början så minskas riskerna för segregation på lång sikt.
2. Kompletteringar med det som inte finns i ett område kan vara bra även om segregationen i stort inte påverkas nämnvärt.

Hans Lind,
Professor i fastighetsekonomi, tidigare verksam på KTH. Författare till boken ”Bostadsbyggande i Farsta 1980-2025: Förortsplanering i förändring”