Christian Kylin: Finlands sak är inte vår   

KRÖNIKA | Finland lyfts ofta fram som ett föredöme för sin rörliga hyresmarknad och framgångsrika kamp mot hemlöshet. Men när stöden minskar och hemlösheten åter ökar blir också modellens sårbarheter tydliga – och Sverige bör vara försiktigt med vilka slutsatser vi drar, menar Christian Kylin.

Bostaden har ännu en gång blivit en av vår tids stora politiska konfliktfrågor. I Sverige har den tidigare fällt regeringen. I Spanien har bostadskrisen under hösten hamnat mitt i den politiska turbulensen och blivit en av väljarnas viktigaste frågor.

Mitt i detta riktas svenska blickar allt oftare österut, mot Finland.

Den finska hyresmarknaden är rörlig och Finland har under lång tid varit ett internationellt föredöme i kampen mot hemlöshet. Genom bland annat Housing First och ett omfattande offentligt engagemang lyckades landet under mer än ett decennium pressa tillbaka hemlösheten.

Det här är framgångar som Sverige bör lära av. Men frågan är om vi drar rätt slutsats av den finska modellen.

Frågan är om vi drar rätt slutsats av den finska modellen

Det nämns ofta att man i Helsingfors kan få ett förstahandskontrakt på några dagar. Men är det verkligen den viktigaste lärdomen? Den avgörande frågan är inte hur snabbt man kan få en lägenhet, utan vem som faktiskt har råd att efterfråga den.

Finland har i praktiken byggt sin modell på två ben. Dels en fri hyresmarknad där priset styrs av utbud och efterfrågan. Dels en statligt subventionerad sektor som ska skapa rimligt prissatta hyresbostäder för hushåll med lägre inkomster, dels motverka hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden.

Men nu förändras förutsättningarna.

Under 2025 ökade antalet ensamstående hemlösa i Finland med 20 procent

Under 2025 ökade antalet ensamstående hemlösa i Finland med 20 procent. Det var andra året i rad som hemlösheten ökade. Samtidigt minskar staten delar av sitt bostadspolitiska åtagande. Ramen för statliga räntesubventionslån till bostadsproduktion har sänkts kraftigt, från cirka 2,2 miljarder euro 2024 till cirka 1 miljard euro per år 2026 och 2027. Hushållens bostadsbidrag har också skurits ned.

Parallellt rör sig hyrorna i marknadens två delar åt olika håll. På den privata marknaden i huvudstadsregionen har hyrorna sjunkit med 1,3 procent, medan självkostnadshyrorna i det statligt subventionerade ARA-beståndet har ökat med 3,4 procent.

Den fria marknaden gör här i stort sett vad en marknad förväntas göra. När utbudet är stort och hushållens betalningsförmåga pressas minskar efterfrågan och hyrorna sjunker. Marknadsrapporter visar att Finland fortfarande har ett betydande överskott av hyresbostäder samtidigt som nedskärningarna i bostadsbidragen har minskat hushållens efterfrågan.

Men en ledig bostad är inte nödvändigtvis en tillgänglig bostad.

Detta för oss tillbaka till Sverige och den aktuella diskussionen om jämviktshyror. I rapporten En hyresmarknad i förändring 2026 konstateras att nyproduktionshyrorna på flera svenska marknader har närmat sig den beräknade jämviktshyran, alltså den nivå där utbudet möter hushållens betalningsvilja och betalningsförmåga.

Marknadsjämvikt är inte detsamma som en fungerande bostadsmarknad

Vid första anblick kan det framstå som ett tecken på att marknaden och systemet fungerar bättre, men marknadsjämvikt är inte detsamma som en fungerande bostadsmarknad.

Om hyran blir så hög att en del hushåll inte längre kan efterfråga bostäderna kan köerna kortas och vakanserna öka samtidigt. Marknaden närmar sig ekonomisk jämvikt, men människors behov av en bostad har inte försvunnit bara för att deras betalningsförmåga inte längre registreras som efterfrågan.

Det betyder inte att Sverige saknar problem. Tvärtom. Vi har långa bostadsköer, för låg rörlighet och ett tydligt insider-outsider-problem. För den som har stått många år i bostadskö är en rimlig hyra i en lägenhet som ändå inte går att få tillgång till en klen tröst.

Men en friare hyressättning avskaffar inte behovet av att fördela bostäder. Den förändrar framför allt hur fördelningen sker. Om kön försvinner därför att priset höjs har inte nödvändigtvis bostadsproblemet försvunnit. Kötid riskerar bara att ersättas av betalningsförmåga.

Här finns också den kanske viktigaste lärdomen från Finland. Om vi låter marknaden sätta priset och därefter bygger ett kompletterande offentligt system för dem som inte klarar marknadens villkor, blir deras bostadssituation beroende av statens långsiktiga vilja och förmåga att finansiera stödsystemen. När stöden minskar blir systemets sårbarhet tydlig.

I detta ligger bostadspolitikens paradox.

Ju mer vi förlitar oss på marknaden för att fördela bostäder, desto större kan behovet bli av offentliga system för dem som marknaden inte förmår ge ett ekonomiskt överkomligt boende.

Därför förtjänar den svenska modellen ett starkare försvar än den ofta får. Inte därför att den är perfekt. Inte därför att bostadsköer är acceptabla. Och definitivt inte därför att vi inte behöver bygga mer. Utan för att den står för ett system som bygger på en grundtanke om en generell bostadsmarknad.

Målet kan inte bara vara en bostadsmarknad där det alltid finns en ledig lägenhet för den som kan betala

Målet kan inte bara vara en bostadsmarknad där det alltid finns en ledig lägenhet för den som kan betala. Målet måste vara en bostadsmarknad där människor med olika inkomster faktiskt har möjlighet att bo.

Låt oss därför gärna blicka mot Finland. Låt oss lära av landets framgångsrika arbete mot hemlöshet, men låt oss också studera vad som händer när de offentliga stöden minskar och förutsättningarna förändras.

För den stora bostadspolitiska missuppfattningen är att marknadsjämvikt och en fungerande bostadsmarknad är samma sak. Det är de inte.

Marknaden ser den som kan betala. Bostadspolitiken måste också se den som behöver bo.

Finlands sak är därför inte vår, men Finlands utveckling borde vara vår varningssignal.

Christian Kylin,
Vd, Halmstads Fastighets AB