HGF vill ha bindande byggkrav: ”Statliga mål får inte bli önskelistor”

Kommuner som inte tar sitt ansvar för bostadsbyggandet ska kunna mötas av krav på konkreta åtgärder från staten. Det säger Hyresgästföreningens förbundsordförande Marie Linder, som vill se bindande byggkrav och ekonomiska belöningar till kommuner som bygger.
Men vilka konsekvenser som ska vänta kommuner som inte lever upp till kraven är ännu inte bestämt.

I rapporten Rivstart!, som publicerades på under tisdagen, föreslår Hyresgästföreningen drygt 25 bostadspolitiska reformer. Ett av förslagen är att staten ska ställa krav på hur många bostäder som ska byggas och införa tydliga konsekvenser för kommuner som inte gör sin del.

Exakt vad konsekvenserna ska bestå av framgår däremot inte av rapporten. Men i en intervju med Bostadspolitik.se utvecklar förbundsordförande Marie Linder hur hon vill att systemet ska fungera.
– Statliga mål får inte bli önskelistor som kommuner sedan kan lägga åt sidan år efter år. Kommuner som planerar och bygger utifrån bostadsbehovet ska kunna få ekonomiska morötter, till exempel en statlig planeringsbonus. Men om en kommun gång på gång struntar i sitt ansvar måste staten också kunna kräva konkreta åtgärder.
– Vi har inte låst oss vid exakt hur det ska utformas, men det måste finnas både morötter för den som gör jobbet och tydliga krav på den som låter bli, säger Marie Linder till Bostadspolitik.se.

Kommunerna ska inte kunna säga nej
Hur långt staten ska kunna gå är alltså fortfarande en öppen fråga. Däremot vill Hyresgästföreningen att de nationella byggmålen ska omsättas i bindande krav på regional och kommunal nivå.

Men vem ska avgöra hur mycket varje enskild kommun måste bygga?
– Staten behöver ta ansvar för helheten och sätta ramarna utifrån hur stora bostadsbehoven faktiskt är. De nationella målen måste brytas ner regionalt och kommunalt, i samarbete mellan staten, länsstyrelserna och kommunerna. Kraven måste vara så pass bindande att en kommun inte bara kan säga: ”Vi tänker inte bygga.”
– Kommunerna ska fortfarande bestämma hur och var bostäderna byggs, det handlar inte om att rita varenda detalj på den lokala kartan. Staten ska se till att alla tar ansvar.

I rapporten föreslår Hyresgästföreningen även att Boverkets regionala bedömningar av bostadsbyggnadsbehovet ska ligga till grund för en tillfällig nationell samordning, i väntan på att en mer omfattande nationell planering kommer på plats.

Vill lagstifta om allmännytta i alla kommuner
Den ökade statliga styrningen är inte begränsad till byggkraven. Hyresgästföreningen vill även lagstifta om att alla kommuner ska äga och förvalta ett allmännyttigt bostadsföretag, antingen själva eller tillsammans med andra.

Enligt Boverkets bostadsmarknadsenkät 2026 uppger 20 kommuner att de saknar allmännyttiga bostadsaktiebolag eller bostadsstiftelser. Det innebär dock inte att samtliga saknar kommunägda bostäder, eftersom sådana även kan ägas direkt av kommunen eller genom andra bolag.

Marie Linder motiverar lagkravet med att kommunerna behöver större möjligheter att påverka bostadsutbudet.
– Allmännyttan är ett av kommunens starkaste verktyg för att se till att människor har någonstans att bo, men det räcker inte att bara räkna hur många bostäder som byggs. Kommunen måste också kunna påverka vad som byggs: bostäder som äldre kan bo kvar i, som unga har råd med och som passar när människors behov förändras. Utan en allmännytta begränsas den möjligheten. Därför ska alla kommuner ha en allmännytta, antingen själva eller tillsammans med andra.
– Samtidigt måste staten hjälpa till med finansiering och annat stöd så att kommunerna faktiskt kan bygga de bostäder som behövs.

”Staten har lämnat dem alldeles för ensamma”
Förslagen väcker frågan om det kommunala självstyret. Hur går bindande statliga byggkrav och obligatorisk allmännytta ihop med kommunernas rätt att själva bestämma över sin verksamhet?

Marie Linder anser inte att det kommunala självstyret i sig står i vägen för en fungerande bostadsförsörjning.
– Vi tycker inte problemet är att kommunerna har självstyre. Problemet är att staten har lämnat dem alldeles för ensamma med en fråga som inte stannar vid kommungränsen. Bostäder, jobb, pendling och infrastruktur hänger ihop. När en kommun bygger för lite drabbar det människor och lägger ett större ansvar på grannkommunerna. Staten behöver därför ta ansvar för mål, samordning och uppföljning.
– Kommunerna ska fortsatt bestämma hur och var det byggs, men ingen kommun ska kunna välja bort sin del av ansvaret.