Rasmus Waern: Hus att se upp till, eller hus att se upp med?

DEBATT | Stockholm behöver fler hus som människor kan känna stolthet över, men höjd i sig skapar varken stadsliv eller verkliga märkesbyggnader.
Att reducera arkitektur till höga silhuetter och arkitekturtävlingar riskerar att leda fel, menar Rasmus Waern.

Stockholms handelskammare har nyligen presenterat en rapport ”om höga hus, märkesbyggnader och ett Stockholm som vågar synas”. Kontentan är att staden behöver fler höga hus för att manifestera sin position och få plats med fler människor. För att åstadkomma detta vill man bland annat utlysa ett antal arkitekturtävlingar. Med erfarenhet från en rad tidigare utredningar om höga hus och som forskare om arkitekturtävlingar menar jag att Handelskammarens resonemang står på lösan sand.

Utgångspunkten är att staden inte byggt en märkesbyggnad som blivit en del av stadssilhuetten sedan Globen för närmare fyrtio år sedan. Om man bortser från själva sakfelet – under 2000-talet har såväl Norra tornen som Liljeholmskajen, Stockholm New vid Mårtensdal och Fyrtornet på Lidingö tillkommit – så behövs ett svar på vad en märkesbyggnad egentligen är. Att höjden inte räcker som svar förstår alla som ignorerat de silos, skorstenar och vattentorn industrier skapat, eller för den delen de höga bostadshus som satt billigheten främst.

Om märkesbyggnader är byggnader som märks måste uppmärksamheten vara positiv

Om märkesbyggnader är byggnader som märks måste uppmärksamheten vara positiv. Orsaken till att Globen kvalar in i denna snäva skara beror på kombinationen av form, innehåll och placering. Boendet passar som regel illa att monumentalisera, konstaterade redan den store arkitekten Gunnar Asplund. Hög täthet skapar heller inte alltid hög närhet. Det är den stora inpendlingen som ger city liv, inte dess få invånare.

Att låta bilder på olika hus avgöra hur staden ska bebyggas är som att låta omröstningar styra kirurgen

Handelskammarens egen undersökning om hur stockholmarna själva vill se sin stad utvecklas borde ha stämt till eftertanke. Endast en tredjedel är positiva, men stadsbyggnad och arkitektur är alltför komplexa frågor för enkäter. Att, som rapporten gör, låta bilder på olika hus avgöra hur staden ska bebyggas är som att låta omröstningar styra kirurgen.

Stockholm och Sverige behöver fler hus som medborgarna känner stolthet för. Om detta är jag helt överens med Handelskammaren. Men just som deras nordiska jämförelser visar, har höjden inget med saken att göra. Det måttligt höga Munchmuseet i Oslo kommer inte i närheten av den närliggande Operans betydelse som märkesbyggnad, och när företrädarna för planeringen i de danska och finska huvudstäderna ska peka ut sina märkesbyggnader, lyfts platsbildningen Islands brygge i Köpenhamn och det kommande, låga, arkitektur- och designmuseet i Helsingfors fram. Att se upp till hus betyder inte att vrida på nacken.

Det är andra saker som har betydelse. Framför allt möjligheterna för oss att kunna se oss själva och våra livsvillkor bekräftade i husen omkring oss. Det gör vi när de förhåller sig till kroppens referenssystem, dess rytm och mått. Det handlar också om att kunna se spåren av mänsklig omsorg i det byggda, och om att se naturen – materialen såväl som dagsljuset – omhändertagna med all den skicklighet som byggnadskonsten utvecklat. Det handlar slutligen även om att göra historien närvarande. En gång arkitekturens fundament, som idag kan ta sig uttryck i återbruk av byggnadsmaterial.

Med dessa saker på plats, finns förutsättningarna för att husen ska bli omtyckta. För att de därtill ska kunna lyfta huvudstadens status, behövs ett program och en finansiering som går bortom den omedelbara avkastningen. Detta kan inte lösas med arkitekturtävlingar. Sådana frågor måste hanteras innan tävlingar går av stapeln.

Att skapa hus vars blotta närvaro ger människor sällskap är en av mänsklighetens största bedrifter

Att skapa hus vars blotta närvaro ger människor sällskap är en av mänsklighetens största bedrifter. Det är en konst som måste hållas levande. För den kan aldrig förenklas till ekvationer.

Rasmus Waern
Arkitekt, och tekn dr i arkitekturhistoria och författare till boken ”Meningen med hus” och till ett flertal andra om höga hus och om arkitekturtävlingar.