Hans Lind: Lagrådet har inte alltid rätt
DEBATT | Lagrådets invändningar väger tungt – men de är inte alltid avgörande. I förslagen om områdessamverkan och hyrköp rör kritiken frågor om risk, rimlighet och samhällsnytta lika mycket som juridik, menar Hans Lind.
Nyligen publicerades SNS Demokratiråds rapport 2026, där en av slutsatserna är att regeringen allt oftare går vidare med lagförslag trots tung kritik från Lagrådet. Detta har lett till diskussioner om lagstiftningens kvalitet, Lagrådets roll och balansen mellan juridiska invändningar och politiska avvägningar.
Mot den bakgrunden bad Bostadspolitik.se Hans Lind, som är professor i fastighetsekonomi, att kommentera två aktuella bostadspolitiska förslag där Lagrådet haft omfattande invändningar: områdessamverkan och hyrköp. Här resonerar han om vad kritiken egentligen handlar om – och om Lagrådet alltid bör ges sista ordet.
Lagrådet och förslagen om områdessamverkan och hyrköp
I media har vi under senare tid kunnat läsa om att regeringen ett antal gånger inte brytt sig om lagrådets kritik och gått fram med propositioner till riksdagen fastän lagrådet avstyrkt. Ståndpunkten i de artiklar jag sett har varit att regeringen gör fel som inte bryr sig om kritik från framstående jurister.
Men om regeringen gör rätt eller fel beror förstås på vilka argument som lagrådet har. I denna artikel granskas lagrådets kritik mot två lagförslag inom samhällsbyggnadsområdet: Områdessamverkan och hyrköpsmodeller.
Förslaget om områdessamverkan
Utlåtandet om områdessamverkan är 9 sidor långt. Först är det en inledningssida och beskrivning av vad som har föregått förslaget (s 2). Därefter kommer övergripande synpunkter som främst berör tre punkter:
- Kan beredningskravet anses vara uppfyllt? (s 2-3)
- Behovet av och syftet med den föreslagna regleringen (s 3-4)
- Förslaget att en kommun ska kunna vara samverkanshuvudman (s 4-6)
En slutsats finns på sidan 6 och därefter finns kommentarer till olika paragrafer (s 7-9). Nedan kommenteras inte dessa.
1. Om beredningskravet
Det finns en utredning som remissbehandlats. Lagrådet menar att eftersom ändringar gjorts som ”väcker en del nya frågor” så menar de att ”det talar för att ytterligare beredning exempelvis genom att låta remissinstanserna ge sin syn på ett utkast till lagrådsremiss”. Man tycker dock ändå att beredningskravet får anses vara uppfyllt.
Min reflektion är främst att en ny remissrunda tar en hel del resurser. Om det är ansvarsfullt att skicka ut på en ny remissrunda borde rimligen bygga på en bedömning av hur sannolikt det är att det kommer fram något som leder till att förslaget skulle ändras. Men just det borde rimligen departementet kunna bedöma bättre än Lagrådet.
2. Behovet av och syftet med den föreslagna regleringen
Man skriver ”I varken utredningen eller lagrådsremissen finns dock något underlag för att bedöma, om, och i så fall vilken utsträckning som sådan samverkan idag inte kommer till stånd på grund av bristande finansiering.” (s 3)
Här borde Lagrådet stannat upp och frågat sig hur man skulle kunna ta reda på detta. Ska man fråga personer som kanske har egenintresse av att ge tendentiösa svar om bristande finansiering? Alla forskare vet att det är svårt att belägga orsakssamband, i detta fall mellan finansieringsproblem och brist på områdessamverkan. Att begära sådan kunskap är knappast rimligt. Kanske skulle Palmes ord om att ”politik är att vilja” kompletteras med ”politik är att agera utifrån hypoteser” samt ”politik är att våga ändra sig om det kommer indikationer på att hypotesen inte stämde”.
Lagrådet går vidare och säger att ett viktigt argument för obligatoriska avgifter till områdessamverkan var ”snålskjutsproblemet”: Att vissa kan ställa sig utanför och få nytta av samverkan utan att vara med och betala. De konstaterar därmed att förslaget främst motiveras av rättviseskäl. De skriver ”Lagrådet ifrågasätter om sådana skäl av närmast allmänt moralisk karaktär, utan ett klart identifierat mera övergripande samhällsintresse kan motivera ….”
Jag tycker detta är mycket märkligt. Skulle inte rättviseskäl kunna vara ett ganska starkt skäl för att vidta en åtgärd? Och den filosofiskt lagde undrar förstås hur man avgör om det finns ”ett klart identifierat mera övergripande samhällsintresse”?
Är det inte ytterst en politisk bedömning att avgöra om det finns ”ett övergripande samhällsintresse”? Det låter ju inte riktigt som en empirisk eller juridisk fråga.
3. Att kommunen att kommunen kan vara samverkanshuvudman
Lagrådet är särskilt kritisk till detta: Att tvinga företagen att betala för saker som de inte frivilligt engagerar sig i. De menar att kommunen i en situation där fastighetsägarna inte är intresserade att driva samverkan kan satsa skattepengar och vidta åtgärderna själva.
Min reflektion är att områdessamverkan borde kunna vara viktig även om det är flera små fastighetsägare och där ingen vill driva samverkan och inledningsvis har en negativ inställning. Borde det inte vara en fördel på längre sikt om kommunen lyckas engagera de skeptiska fastighetsägarna vars inställning kan förändras över tid?
Lagrådet krävde ovan någon form av belägg av regeringen, men presenterar själv ingen empiri som talar för att den nyssnämnda situationen är näst intill otänkbar, dvs att även om kommunen drar i gång samverkan så kan det på sikt leda till verklig samverkan mellan fastighetsägarna. Och detta kan i sin tur leda till att det görs saker i området som kommunen inte kan göra själv.
Förslaget om hyrköpsavtal
Utlåtandet om hyrköp är på 21 sidor. Sid 1-4 är beskrivning och allmänna synpunkter. Det framgår att Lagrådet bedömer att den centrala frågan är om lagstiftningen skapar ett tryggt regelsystem och ett gott konsumentskydd. Ett bakomliggande problem som de pekar på är att det kan vara mycket långa avtal och att det kan hända mycket under tiden med hyrköparens situation, själva objektet och hyrsäljarens situation, vilket gör det riskfyllt för hyrköparen.
Den mer detaljerade kritiken delas upp i följande delar (1) Brister under nyttjanderättstiden, (2) Fel vid köp, (3) Dröjsmål med betalning av hyrköpsavgiften, (4) Hyrköparens förhållande ändras och (5) Ändrade förhållanden på hyrsäljarens sida (s 5-12). Därefter finns en sammantagen bedömning (s 12-13). Sid 13-21 är kommentarer till de olika paragraferna och berörs inte nedan.
Några exempel på Lagrådets mer detaljerade kritik
- Att hyrköparen inte kan få tillbaka den del av avgiften som kan ses som förtida betalning av ett köp ifall avtalet av någon anledning hävs eller objektet förstörs. Optionen att köpa faller då också (s 6f).
- Om fastighetens skick försämras under nyttjandetiden leder det inte till en lägre köpeskilling (s 7).
- Om hyrköparen ligger efter med betalning kan avtalet under vissa villkor sägas upp, och även i detta fall har hyrköparen inte rätt att få tillbaka den del av avgiften som rimligen borde ses som förtidsbetalning av köpet (s 9).
- Om hyrsäljaren blir insolvent riskerar hyrköparen att förlora sin option och även det som kan ses som förtidsbetalning av köpet (s 11f).
- Lagrådet skriver (s 12) ”Sammantaget kommer ett hyrköp enligt den föreslagna lagen för hyrköparen att vara förenat med betydande risker”.
Några reflektioner
- Vad som är ett tryggt regelsystem och ett gott konsumentskydd är rimligen en värderingsfråga. Hur tryggt ett regelsystem behöver vara, hur mycket skydd konsumenterna behöver och vilka risker som hushåll bör få ta är rimligen varken empiriska eller juridiska frågor. Vad som är betydande risker borde rimligen bero på hur sannolika olika scenarier är och blir därmed också en bedömningsfråga.
- En grundtes i nationalekonomisk kontraktsteori är att det inte går att skriva ett fullständigt kontrakt. Det går inte att förutsäga alla situationer och det går inte att veta att alla termer är entydiga i relation till olika framtida situationer. Detta gäller naturligtvis särskilt om det är långa avtal. En hypotes är därmed att om det ställs höga krav på att ”allt” ska vara klargjort i förväg så är det svårt att ingå långsiktiga avtal överhuvudtaget.
- Jag är inte expert på hyrköpsavtal och kanske borde vissa saker som Lagrådet pekar på ha preciserats mer. Lagrådet diskuterar dock inte alternativet att det skulle räcka med att informera om att dessa risker finns, ungefär som det görs vid försäljning av cigaretter. Lagrådet tar inte heller upp om det finns möjlighet att precisera vissa saker senare när eventuella problem dyker upp. I avtalslagen finns ju allmänna krav på att avtalsvillkor ska vara skäliga. Utifrån den nationalekonomiska kontraktsteorin ska vi räkna med att det dyker upp oförutsedda problem i långa kontrakt och att dessa behöver hanteras när de dyker upp utifrån allmänna avtalskrav.
Avslutande kommentar
På DN Debatt (2026-04-22) publicerades artikeln ”Demokratin står på spel – var är oppositionen?” som just handlar om att regeringen gång på gång gått emot Lagrådet. Andra debattörer har som nämndes inledningsvis framfört liknande åsikter.
Mitt intryck är att dessa debattörer inte har läst Lagrådets utlåtanden eller inte kunnat eller velat bedöma Lagrådets argument.
Utgår man från de två exemplen ovan så finns i utlåtandena bedömningar där det inte är uppenbart att jurister har särskild kompetens. Dessa bedömningar handlar både om mer empiriska frågor (till exempel hur vanlig en viss situation är eller hur sannolikt något är) och om värderingsfrågor (till exempel vilka risker hushåll ska få ta).
Att andra, till exempel regeringen, gör andra bedömningar på sådana punkter borde inte förvåna och kan knappast ses som ett hot mot demokratin.
Hans Lind,
Professor i fastighetsekonomi, tidigare vid KTH
