Alarik von Hofsten: Replik: Billigare mark löser inte byggkrisen – det urholkar kommunernas ekonomi
DEBATT | Att sänka kommunernas markpriser löser inte bostadskrisen. Problemet ligger inte i markpolitiken utan i hushållens svaga köpkraft och statens oförmåga att stärka den, menar Alarik von Hofsten.
Lina Brantemark hävdar i en ledare på Bostadspolitik.se att kommunerna måste sänka sina markpriser för att få fart på bostadsbyggandet. Hon vill att kommunal markpolitik ska ses som en strategisk fråga, inte en kassako. Men förslaget missar ett avgörande dilemma: även kommunens kalkyl måste gå ihop. Dessutom styrs efterfrågan på bostäder inte av produktionskostnader, utan av hushållens köpkraft. För många kommuner är det därför mer rationellt att avvakta med markförsäljningar.
Markförsäljning är för många kommuner en förutsättning för att finansiera nya skolor, vägar och annan infrastruktur
Brantemark utgår från att kommuner borde lägga ut tillbakalämnade markanvisningar igen, till reducerade priser. Men resonemanget bortser från en avgörande aspekt: Markförsäljning är för många kommuner en förutsättning för att finansiera nya skolor, vägar och annan infrastruktur som följer med bostadsbyggandet. Om dessa intäkter minskar måste kostnaderna täckas på annat sätt – via högre kommunalskatt, nedskärningar eller ökade lån. Ingetdera är ett lättsålt budskap för kommunpolitiker med ambition att bli omvalda.
Dessutom har kommunerna, liksom byggföretagen, drabbats av stigande kostnader för byggmaterial och entreprenader – ofta med 20–30 procent. Att i det läget sänka markpriserna utan att veta vem som ska ta smällen är ekonomiskt riskabelt.
Efterfrågan styrs inte av byggbolagens kalkyler utan av hushållens köpkraft
Att sänka markpriserna löser inte heller den egentliga utmaningen: För många hushåll har inte råd att köpa nyproducerade bostäder. Efterfrågan styrs inte av byggbolagens kalkyler utan av hushållens köpkraft och inte minst av prisnivån på den lokala andrahandsmarknaden. Markkostnaden utgör bara runt 20 procent av den totala produktionskostnaden – även en kraftig sänkning gör därför liten skillnad på slutpris till konsument. Och det priset kan inte avvika för mycket från rådande marknadspris på orten.
Det som på allvar kan stimulera nyproduktionen och bostadspriserna generellt är att hushållens köpkraft stärks – genom högre realinkomster och rimligare finansieringsvillkor. Det är i första hand en statlig uppgift, inte en kommunal. Regeringen har aviserat satsningar i budgeten för 2026, men det återstår att se om de räcker.
Tillsvidare är det klokt att kommunerna agerar försiktigt. Att sälja mark till reducerat pris är ingen garanti för ökat bostadsbyggande – risken är snarare att man urholkar sin egen ekonomi utan att fler bostäder faktiskt blir till. Undantag kan naturligtvis göras där det finns tydliga lokala motiv, men som generell strategi är det bättre att vänta in bättre marknadsförutsättningar.
Alarik von Hofsten
Frilansande stadsutvecklare och rådgivare till kommuner
