Vad är egentligen Sveriges största bostadsproblem? Här är partiernas svar

Att den svenska bostadsmarknaden är trasig verkar de flesta riksdagspartier vara överens om. Men där slutar i stort sett också samsynen.
När de bostadspolitiska talespersonerna svarar på Bostadspolitik.se:s första valfråga framträder två tydliga berättelser: den om regelkrångel och tröga processer – och den om byggkollaps, höga boendekostnader och ett växande socialt utanförskap.

Inför riksdagsvalet har Bostadspolitik.se ställt ett antal enkätfrågor till de bostadspolitiska talespersonerna för att kartlägga vad de olika partierna egentligen vill med bostadspolitiken. Den första, och kanske största, frågan lyder: Vilket är det största problemet på den svenska bostadsmarknaden just nu, och vad vill du göra åt det?

Från regeringspartierna och deras samarbetspartner återkommer kritiken mot byråkrati och tröga processer.

David Josefsson (M) beskriver problemen så här:
– Bostadsmarknaden har varit dysfunktionell i decennier. Det har varit för krångligt och dyrt att bygga. Den moderatledda regeringen har offensivt drivit fram regelförenklingar, kortare ledtider och mer byggbar mark, men mycket återstår att göra. Därtill är omvärldsläget just nu ett påtagligt hot som bromsar in återhämtningen i ekonomin och hushållens vilja att investera i bostad.

Larry Söder (KD) är inne på ett liknande spår, och betonar både svag rörlighet och svårigheter för vissa grupper att etablera sig:
– Bostadsmarknaden har länge dragits med problem för inte minst unga, barnfamiljer och äldre. Det har byggts för lite där människor vill bo, flyttkedjorna har fungerat dåligt och trösklarna till ägt boende har varit höga.
– Kristdemokraterna vill fortsätta verka för en mer välfungerande bostadsmarknad genom regelförenklingar, snabbare planprocesser, bättre förutsättningar för småhusbyggande och reformer som gör det enklare att ta steget in på bostadsmarknaden. Vi vill också fortsätta stärka det ägda boendet och göra det möjligt för fler att äga sina hem.
– I regeringsställning har vi redan tagit flera steg för att öka tillgången på byggbar mark och vi har prioriterat arbetet med att förenkla regler som fördyrar byggandet. Det arbetet behöver fortsätta med full kraft.

Mikael Eskilandersson (SD) pekar ännu tydligare ut byråkratin som grundproblemet:
– Byråkratin som både skapat onödigt dyra fastigheter och gör att tiden från planering till byggande blir orimligt lång. Vi vill ta bort onödig byråkrati, kapa kostnaderna för befintliga bostäder och korta planeringstiden så att byggandet kan komma igång snabbt.
– Vi vill se en bostadsmarknad i balans där det är enkelt att bygga och då fler har möjlighet att bygga sitt drömhus samtidigt som de i akut bostadsbehov inte ska hållas tillbaka på grund av bostadsbrist. Vägen framåt för att realisera detta mål är ett effektiviserat byggande.

Patrik Karlson (L) beskriver problemet som bredare än bara ett lågt byggande. Han menar att Sverige i grunden har ett systemfel:
– Det största problemet är att Sverige har en dysfunktionell och tudelad bostadsmarknad. På vissa håll i landet råder ett bostadsunderskott, trots att det finns en enorm efterfrågan medan andra delar av landet samtidigt har ett växande överskott med tomma lägenheter som följd. Det säger egentligen allt om att systemet inte fungerar.
– Det byggs för långsamt och för lite där människor vill bo, jobba och studera, samtidigt som regler, långa processer och dålig rörlighet låser fast människor… För mig är lösningen inte fler tillfälliga stöd, utan att gå på orsakerna och göra om i systemet.
– Kortare plan- och byggprocesser, skarpare tidsfrister, enklare regler, mer konkurrens, en mer fungerande hyresmarknad och lägre trösklar till ägt boende. Samtidigt måste vi ha en social bostadspolitik som hjälper dem som står längst från marknaden. Liberal bostadspolitik handlar om att få systemet att fungera bättre för fler, inte att lappa och laga ett i ett system som är felkonstruerat i grunden.

Alireza Akhondi (C) efterlyser i stället ett större samlat grepp om hela bostadsmarknaden och menar att problemet är att reformerna kommer styckevis:
– Det största problemet upplever jag är att man inte tar ett helhetsgrepp. Just nu så duttar man liksom i olika områden trots att vi alla vet att det behövs en helhet. Det är exempelvis kritik mot både fastighetsbildningslagen, som är jättegammal, och plan- och bygglagen. Båda är lapptäcken.
– Vi vet ju att det behövs en skattereform för att få igång flyttkedjor, vi behöver se över olika hyresmodeller… Men givet att man inte tar helheten samlat så blir det ju liksom aldrig någonting gjort.
Jag vill se en bostadskommission. Det är det ganska många som vill, och det var vi som skrev det först av alla.

Joakim Järrebring (S) pekar ut det tvärnitande bostadsbyggandet som den mest akuta frågan:
– Det största problemet är utan tvekan det helt avstannade byggandet med konkurser, varsel och förvärrad bostadsbrist som följd. Vi vill framför allt se två åtgärder som vi vet fungerar, en statlig byggstimulans och statliga byggkrediter: Byggstimulans i form av produktionsstöd för orter och arbetsmarknadsregioner med stora industrietableringar samt studentbostäder; byggkrediter i form av förmånlig statlig medfinansiering till nyproduktion.
– Vi vill också ta ett tydligare nationellt grepp om bostadsförsörjningen. En ny samlad bostadsförsörjningslag och en nationell handlingsplan ska se till att byggandet håller jämn takt över tid, i stället för att rasa i varje lågkonjunktur.

Amanda Palmstierna (MP) ger ett kort men tydligt svar som sätter fingret på efterfrågesidan:
– Bristen på bostäder som folk har råd att efterfråga.

Vänsterpartiet lyfter fram en allt hårdare social verklighet, där bostadsbristen enligt partiet inte längre bara handlar om utbud utan om människors möjlighet att över huvud taget kvalificera sig för ett hem:
– Bostadsbristen rent generellt, och i synnerhet den ökande strukturella hemlösheten.
Allt fler saknar en egen trygg bostad enbart på grund av att de saknar inkomster eller sparade resurser för att ta sig in på bostadsmarknaden. Det är alltså huvudsakligen inte längre sociala problem som är ett hinder för att få ett eget hem, utan privatekonomin. Det har helt enkelt blivit för dyrt att bo för allt fler, och det ställs allt högre och allt orimligare krav för att få en hyresrätt.
– Utöver detta ser vi en växande otrygg andrahandsmarknad dit allt fler hänvisas till allt orimligare hyror. Staten måste börja ta sitt ansvar även för de invånare som inte är rika. Staten kan inte fortsätta att enbart subventionera det ägda boendet, med allt fler miljarder varje år… Våra gemensamma resurser borde fördelas rättvisare, även inom bostadspolitiken.
– Hela samhället mår bra av att invånarna mår bra, och att alla har ett eget tryggt hem är helt grundläggande i detta och dessutom en mänsklig rättighet.
– Återinför någon form av stöd för byggande av billiga hyresrätter, villkora både hyresnivåer och klimatkrav vid byggandet. Stoppa all försäljning av allmännyttiga bostäder och öka tryggheten för andrahandshyresgäster, istället för tvärtom så som sker idag.

Fotnot: Då Vänsterpartiet ännu inte utsett någon ny bostadspolitisk talesperson efter Malcolm Momodou Jallow, har partiets svar tagits fram via Vänsterpartiets presstjänst.