Peter Wallmark: Vägen till den första bostaden ska inte behöva gå genom föräldrarnas plånbok

DEBATT | För unga utan ekonomiskt stöd hemifrån är vägen till den första bostaden ofta betydligt längre än för dem som kan få hjälp med kontantinsatsen. Politiken måste skapa fler vägar in på bostadsmarknaden och minska betydelsen av vilket kapital man föds in i, menar Peter Wallmark.
Att flytta hemifrån är ett av de första stora stegen in i vuxenlivet, men möjligheten att ta det steget ser väldigt olika ut.
För den som har föräldrar som kan hjälpa till med kontantinsatsen kan vägen till den första bostaden vara relativt kort
För den som har föräldrar som kan hjälpa till med kontantinsatsen kan vägen till den första bostaden vara relativt kort. För den som saknar den möjligheten kan samma väg ta många år, vilket innebär att möjligheten att etablera sig på bostadsmarknaden allt oftare riskerar att bero på vilket ekonomiskt stöd man kan få hemifrån.
SCB visar att unga i storstäder lämnar föräldrahemmet senare än unga på andra orter och att unga i familjer med låga inkomster flyttar senare än andra. Hyresgästföreningens undersökning från 2025 visade samtidigt att omkring var femte ung vuxen mellan 20 och 27 år bodde kvar hemma och att en stor majoritet av dem egentligen ville flytta.
Det här är inte bara en fråga om bostadspriser, utan handlar också om vilka vägar som finns in på bostadsmarknaden.
För den som vill köpa har tröskeln länge varit kontantinsatsen. Sedan den 1 april 2026 är bolånetaket höjt från 85 till 90 procent, vilket innebär att den egna insatsen kan minska från 15 till 10 procent. Samtidigt har det skärpta amorteringskravet tagits bort. Det kan göra stor skillnad, även om tio procent fortfarande kan vara mycket pengar för den som är ung och ännu inte hunnit bygga upp något större sparande.
SBAB har räknat på situationen för 27-åringar. Med tio procents kontantinsats krävs omkring 333 000 kronor för en genomsnittlig etta i Stockholm. På andra håll i landet är beloppen betydligt lägre, men grundproblemet är detsamma: även den som har en stabil inkomst kan sakna kapitalet som krävs för att komma in. Det skapar en märklig situation.
Två personer kan ha samma utbildning, samma lön och samma förmåga att betala en månadskostnad. Den ena kan köpa bostad därför att familjen kan hjälpa till. Den andra kan inte. Då är det svårt att tala om en väl fungerande bostadsmarknad.
Lösningen kan inte vara att alla unga ska skuldsätta sig maximalt
Lösningen kan inte vara att alla unga ska skuldsätta sig maximalt. Höga bostadslån innebär risker både för hushållen och för samhällsekonomin, men alternativet kan inte heller vara att bostadsägande i praktiken blir något man ärver möjligheten till.
Det är därför det behövs fler vägar in.
En sådan väg kan vara ett mer systematiskt och gynnsamt bosparande där människor får bättre möjligheter att bygga upp kapital till en framtida bostad.
En annan är hyrköp. Sedan sommaren 2026 finns en särskild lagstiftning som gör det möjligt att hyra en bostad med rätt att köpa den senare. Tanken är att den boende under tiden ska kunna bygga upp den kontantinsats som krävs.
Det är intressant just därför att det försöker överbrygga klyftan mellan att hyra och att äga, men hyrköp kommer inte att lösa hela problemet. Alla vill inte äga sin bostad och alla ska inte heller behöva göra det.
En fungerande bostadsmarknad måste också erbjuda hyresrätter med rimliga hyror och villkor som gör det möjligt för en ung människa med vanlig inkomst att stå på egna ben.
Det är därför fel att göra frågan om ungas boende till en strid mellan hyresrätt och ägt boende. Det behövs flera vägar in på bostadsmarknaden eftersom människor har olika ekonomi, olika livssituation och olika behov.
Politikens uppgift borde vara att minska betydelsen av vilket kapital man föds in i
Politikens uppgift borde vara att minska betydelsen av vilket kapital man föds in i och öka betydelsen av den egna inkomsten och den egna förmågan att bygga ett självständigt liv.
Den första bostaden ska inte kräva att man redan har hunnit bli förmögen – eller har föräldrar som är det.
För självständighet börjar någonstans, och för många börjar den bakom en egen dörr.
Peter Wallmark,
Samhällsdebattör och socialdemokrat
