Kent Persson: Godtycket signalerar brist på respekt för tid och pengar

LEDARE | Vi vet att det kommunala godtycket finns – och att det kostar mycket tid och pengar.
Det är nu dags att ta ansvar.
Allt för många skyller ifrån sig.

Under en längre tid har vi redaktionellt gjort en artikelserie om det vi kallar för det ”kommunala godtycket”. Utgångspunkten i granskningen har varit att det tas beslut som är otydliga, bygger på tyckanden och som bryter mot lagstiftningen som faktiskt förbjuder kommunala särkrav i plan och bygglovsprocesser. I branschen har detta sedan länge varit föremål för samtal och diskussioner, men få vågar berätta om konkreta händelser för att den affärsmässiga risken är för stor. Man riskerar helt enkelt att hamna på kommunens ”shit list” som några säger och där konsekvenserna blir att man framåt inte blir aktuell för framtida marktilldelningar. Därför valde vi att anonymt genomföra en enkätundersökning som vi sedan kompletterat med intervjuer.

Det berörda bolaget avslutade projektet med en förlust på tio miljoner och gav tillbaka marken till kommunen

Reaktioner har kommit. Från den offentliga sidan kan man enkelt sammanfatta det med två spår. Det ena spåret är att detta förekommer inte överhuvudtaget. Det andra spåret är att dessa problem inte finns hos oss som kommun, men de kanske finns någon annanstans. Gemensamt för båda spåren av kommentarer är att det är branschen som inte förstår hur dessa processer fungerar och underliggande att det är ett felaktigt gnällande.

Jag köper inte dessa två spår till förklaringar. Jag har arbetat i branschen i tio år och har själv en hel rad exempel på just kommunalt godtycke i beslutsfattandet. Godtycken som leder till kostnadsfördyringar som i värsta fall leder till att projekt inte går att genomföra. Det finns flera exempel i vår granskning som landar precis där. Bostadsutvecklaren eller fastighetsbolaget har investerat uppåt tio miljoner i projekt som sedan tvingas läggas ner – risken är annars att förlusterna att genomföra projekt utan ekonomisk bäring leder till ännu större förluster. Ett sådant exempel är när ett bygglovsärende ändras på slutet från att vara ett projekt med 5–6 våningar till att bli tre våningar med argumentet att trevåningshus är ”vackert”. Efter månader av samtal blev kompromissen från kommunen till sist att tillåta 3,5 våningar. Det berörda bolaget avslutade projektet med en förlust på tio miljoner och gav tillbaka marken till kommunen. Den berörda tomten är fortfarande till salu – med kommunen som säljare – flera år senare.

Det krävs nu en rad olika förbättringar och ett annat beslutsfattande

Verkliga exempel har vi fått fram i vår artikelserie och då har vi ändå bara skrapat på ytan. För vi har också fått reaktioner från branschen. Det är många som hört av sig. De känner igen sig och de har fler exempel på hur de blivit drabbade av godtyckliga beslut.

Vad ska då göras åt detta problem? För det duger inte att vi har en situation där bostadsbyggandet som står inför fortsatta stora utmaningar i många år framåt ska drabbas av dessa tvivelaktiga beslut. Det krävs nu en rad olika förbättringar och ett annat beslutsfattande. För i kedjan av beslutsfattandet är det många som behöver ta sin del av ansvaret och ta korrekta och rimliga beslut.

I grund och botten handlar det om respekten för tid och pengar. Tid är pengar. Otydliga beslut leder till ökade kostnader. Kommunalt godtycke leder till ökade kostnader. Ökade kostnader som leder till att projekt i värsta fall inte går att genomföra. Men om de genomförs så blir det med konsekvensen att slutkunden – hyresgästen eller bostadsköparen – får betala mer än vad som faktiskt var beräknat för projektet i början. Det finns ingen annan än slutkunden som får betala för kostnadsdrivande beslut från kommuner.

Alltför ofta tycker jag att vi hör i samtalen att det är någon annans ansvar. Oklart vems

Handlar det inte ytterst om attityder och ansvarstagande? Är kommunen lösningsorienterad eller problemorienterad? En lek med ord och retorik kanske någon tycker. Inte alls. En lösningsorienterad kommun söker lösningar som är effektiva och som inte leder till ökade kostnader. En problemorienterad kommun söker problemen, vilket tyvärr ofta leder till kostnadsdrivande förslag. Till sist: ansvarstagandet. Var och en i hela processen av handläggare och beslutsfattare måste ta ansvar för att rimliga beslut tas. Det finns ingen annan som gör det. Alltför ofta tycker jag att vi hör i samtalen att det är någon annans ansvar. Oklart vems. Ett undantag som får en guldstjärna i sammanhanget är Göteborgs stadsbyggnadsnämnds ordförande Johannes Hulter som på Obos seminarium i Göteborg i fredags var tydlig: ”Allt det här är politiskt ansvar i grund och botten, det kan man aldrig komma ifrån.”

Vi kommer fortsätta granska offentligt beslutsfattande. Det är en viktig del av vårt journalistiska arbete

Men många andra lägger snarast skulden på oss som har granskat beslutsfattandet eller på fastighetsbolagen som ”inte har förstått besluten”. Båda hållningarna är obegripliga. I en tid av polarisering och missförstånd samt ett ifrågasättande av de fria medierna borde kommunerna inta en position där man hälsar mediala granskningar av processer välkomna. Och om det till delar är så att fastighetsbolag inte förstått grunden för besluten – då kanske det är dags att se över hur dialogerna förs.

Vi kommer fortsätta granska offentligt beslutsfattande. Det är en viktig del av vårt journalistiska arbete. Att alla inte gillar det är för mig beklagligt. Vi genomför vårt journalistiska arbete för att saker ska komma till synlighet och kännedom för att på så sätt skapa ett samtal om hur beslutsprocesser kan förbättras och bli både effektiva som korrekta. Det behövs mer dialog, samtal och insikter för att gemensamma samhällsproblem ska kunna lösas. Problemen i bostadssektorn är ett tydligt sådant exempel.

Kent Persson
Vd, Bostadspolitik.se