Jan Jörnmark: Man ska minst av allt ge upp

DEBATT | Jan Jörnmark svarar nu på den kritik som riktats mot hans rapport om blandningspolitik och segregation efter repliker från bland andra Hans Lind och Robin Rushdi Al-Sálehi.
Han menar att kritikerna efterfrågar en annan rapport än den han faktiskt skrivit – och understryker samtidigt att han ”minst av allt” tycker att man ska ge upp arbetet med utsatta områden.

Jag har mötts av en del invändningar mot den rapport som presenterades förra veckan. Mycket av den kritiken är på ett förutsägbart sätt grundat i att jag borde skrivit om något annat än det jag gjort och framför allt dragit andra slutsatser än de jag gjorde.

Först av allt är det då väsentligt att jag analyserar de stadsdelar som byggdes under de sista åren av 1960- och första halvan av 1970-talet. Orsaken är att de mött oerhörda problem som vi inte lyckats klara under mer än ett halvsekel. I ett absolut nyckelcitat skriver jag därför ”De flerfamiljshus som byggdes 1967–1972 var alltså inte delar av ett planerat ”miljonprogram”. De var den allra sista resten av ett genomreglerat system… där den avgörande faktorn för den sista (ödesdigra) produktionstoppen var valförlusten 1966.”

Det som hände samtidigt var de stora bostadspolitiska reformerna, som helt förändrade bostadsmarknaden och som har format den fram till i dag. Det har lett till expansiva småhus- och bostadsrättsmarknader, medan framför allt produktionen från åren 1967–72 fått en roll som bostadsmarknadens bortglömda och lämnade del. Subventioner, misslyckade områdesstöd och eftersatt underhåll är vad som karaktäriserat de årgångarna.

Man kan tycka att jag i stället skulle ha analyserat byggandet under 1950-talet, men eftersom den här rapporten inte handlar om hur man byggde under den genomreglerade perioden är 1950-talets byggande något som inte alls är ämnet

Man kan tycka att jag i stället skulle ha analyserat byggandet under 1950-talet, men eftersom den här rapporten inte handlar om hur man byggde under den genomreglerade perioden är 1950-talets byggande något som inte alls är ämnet för rapporten. Ett annat argument är att absolut inget borde ändras i de eftersatta årgångarna, eftersom de har låga hyror. Men som inte minst NAI Svefas utmärkta rapport om Tjärna Ängar visar är inte låga hyror och systematiskt eftersatt underhåll en bra ersättning för de problem som borde lösas av socialtjänsten.

Rapporten handlar om hur svensk bostadsmarknad klövs av reformer som genomfördes 1967–1970 och fördjupades 1993–1994

Rapporten handlar om hur svensk bostadsmarknad klövs av reformer som genomfördes 1967–1970 och fördjupades 1993–1994. Det har lämnat en betydande del av beståndet i ett eftersatt tillstånd. Att hantera de problemen borde i dag vara en absolut prioriterad politisk fråga. Vi kan då ta till oss och lära oss av de förändringar som genomförts i Danmark, Holland, Frankrike eller Tyskland. Alternativet är att vi – som vi gjort hittills – bestämmer oss för att vi som alltid kan allt bäst i Sverige och fortsätter den laissez faire-politik som karaktäriserat hur vi förhållit oss till problemårens byggande.

Jag tycker alltså minst av allt att man ska ge upp. Tvärtom ska man arbeta intensivt med beståndet

En sista anmärkning: naturligtvis tycker jag inte man ska sluta försöka eller ge upp. Var och en bör veta att tidningar sätter rubriker som de gör. Det påverkar inte författaren. Jag tycker alltså minst av allt att man ska ge upp. Tvärtom ska man arbeta intensivt med beståndet. Det är där möjligheterna finns, vilket jag skriver om både i rapporten och DN-artikeln.

Jan Jörnmark,
Docent i ekonomisk historia, författare och debattör