Experterna sågar KD:s arkitekturzon: ”Helt absurt”

KD vill införa en särskild arkitekturzon i Stockholms innerstad för att styra mot mer traditionell arkitektur.
Men de experter som Bostadspolitik.se har frågat efterlyser i stället bättre efterlevnad av befintliga regler och högre kvalitet i stadsbyggandet. Arkitekturprofessorn Catharina Gabrielsson går längst i kritiken.
– Det blir helt absurt att politiker nu ska gå in och sätta ner foten angående färg och form, säger hon.

Som Bostadspolitik.se rapporterade om i onsdagens nyhetsbrev vill Kristdemokraterna i Stockholm införa en särskild arkitekturzon i innerstaden. Förslaget avhandlades också i Veckans Aktuellt-podden.

KD vill med inspiration från bland annat Paris och Kyoto skapa en tydligare referensram för vilken arkitektur som ska tillåtas inom ett avgränsat område. Färgsättning och arkitekturstil skulle kunna bli sådant som byggherrar behöver förhålla sig till vid markanvisning och bygglov. Traditionell arkitektur ska vara utgångspunkten.

Men när Bostadspolitik.se frågar två experter på arkitektur och stadsbyggnad möts förslaget av kritik. Catharina Gabrielsson, professor i arkitektur vid KTH, är tydlig:
– Det är inte en bra idé. Det finns redan lagar, bestämmelser och policys som fastställer villkoren för nybyggnation, och det är upp till de behöriga tjänstepersonerna att göra korrekta bedömningar av bygglovsansökningar.

”Helt absurt”
Catharina Gabrielsson menar att problemet snarare är att de regler och sakkunniga instanser som redan finns inte alltid får tillräckligt genomslag. Hon pekar bland annat på fall där kommunen enligt henne har kört över egna remissinstanser och lyfter rivningen av kvarteret Hästen som ett exempel på en utveckling hon är kritisk till.
– Kommunen ska inte verka för enskilda exploatörers intressen utan slå vakt om det kulturhistoriska värdet och det allmänna intresset. Men ofta kör man ju över sina egna remissinstanser, till exempel Stadsmuseet, och därför blir det helt absurt att politiker nu ska gå in och sätta ner foten angående ”färg och form”.

I stället vill hon se en tydligare gräns mellan politiska och professionella bedömningar.
– Tjänstepersonerna måste vara kompetenta att göra sakkunniga bedömningar enligt PBL och i det avseendet ska det vara rågång mellan tjänstepersoner och politiker.

Hon anser inte heller att politiken bör styra exempelvis materialval och färgsättning på detaljnivå.
– Beslut om materialval, färgsättning med mera ska fattas på sakkunnig grund, det vill säga av arkitekter och, i relevanta fall, med stöd av antikvarisk expertis.

”Skönheten sitter inte i vissa arkitekturstilar”
Monica Andersson, fil.dr i statsvetenskap och med lång erfarenhet av stadsbyggnadsfrågor och även krönikör här på Bostadspolitik.se, landar delvis i samma slutsats men argumenterar för en tydligare politisk styrning av själva kvalitetskraven.

Hon konstaterar att Stockholms innerstad redan är riksintresse för kulturmiljövården och att staden dessutom har en byggnadsordning.
– Att hålla innerstadens skala är det allra viktigaste, och att bottenvåningarna är välskötta. Problemet är att politikerna ofta inte följer de regler som finns, inte minst när det kommer till rivningar och att de tillåter för hög exploatering.

Monica Andersson tycker att politiken ska kunna ställa konkreta gestaltningskrav i detaljplaneringen, men vänder sig mot tanken att kvalitet går att koppla till en viss arkitekturstil.
– Politikerna bör ställa krav på gestaltningsprinciper i detaljplanerna om kvalitet, skala, färgsättning, träd och grönska, och att de följs i markanvisning och bygglov. Skönheten sitter inte i vissa arkitekturstilar.

Hon ifrågasätter också varför hårdare kvalitetskrav skulle begränsas till just Stockholms innerstad.
– Gestaltningsprinciper höjer kvaliteten i stadsbyggandet. Men de ska gälla hela staden inte bara i innerstaden. Om samhället inte ställer sådana krav så blir skönheten något som bara de som har råd eller har specialkunskaper som får tillgång till.

Kritisk till begreppet ”klassisk arkitektur”
KD förslag tar uttryckligen sikte på att lyfta klassisk och traditionell arkitektur i Stockholms stadsbyggnadspolitik. Gabrielsson är kritisk även till den utgångspunkten.
– Föreställningen om ”klassisk arkitektur” vittnar om en stor okunskap, vad menar man ens?

Hon pekar på att mycket av den bebyggelse i Stockholms innerstad från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som uppskattas i dag växte fram under helt andra produktionsförhållanden än dagens.
– Om vi talar om byggnationen i Stockholms innerstad under sent 1800-tal och början av 1900-talet så var byggandet i hög grad spekulationsdriven, men utfört med hantverksmässiga metoder – vilket framför allt är orsaken till att den uppskattas idag.

Enligt Gabrielsson är därför den avgörande frågan inte om en byggnad ska efterlikna en viss historisk stil, utan vilka förutsättningar som ges för att skapa arkitektur med hög kvalitet. Hon pekar bland annat på arkitekternas ställning i byggprocessen.
– Tyvärr har arkitekter sällan mandat och möjligheter att utföra ett kvalificerat arbete på grund av byggföretagets eller beställarens krav som dikteras av ekonomiska intressen.

Oense om gestaltningskravens kostnad
En invändning mot mer långtgående krav på gestaltning är att de skulle kunna göra byggandet långsammare eller dyrare.

Monica Andersson avvisar den bilden.
– Sveriges Arkitekter visade med Bomässan i Karlskrona att gestaltningskraven inte gör byggandet dyrare. De gör byggandet attraktivare.

Catharina Gabrielsson vill inte dra någon säker slutsats om kostnaderna, men varnar i stället för den motsatta utvecklingen – att strävan efter enklare och snabbare processer sker på bekostnad av kvaliteten.
– Den nuvarande tendensen – att snabba upp processen genom att släppa på bygglov med mera, som politiker drivit fram och Boverket svarat på med ändrade regler – leder till en oerhörd och ytterligare utarmning av kvaliteten i det byggda.

För henne är frågan större än den föreslagna arkitekturzonen.
– Utvecklingen är beklämmande – vad är det för stad vi lämnar efter oss?