Kommunalt godtycke – Behövs andra incitament: ”I dag är det alltid någon annan som betalar”
Dagens system är mer inriktat mot att säga nej än ja. Och handläggarna kan antas ha personliga – både privata och professionella – intressen som leder till längre processer. Det menar universitetslektor Ingemar Bengtsson, som är inne på att en tidsbegränsning av det kommunala planmonopolet och ökade kostnadsincitament för handläggarna är tänkbara åtgärder.
Sedan mitten av förra veckan har vi publicerat vår artikelserie om kommunalt godtycke – att tjänstepersoner (och i vissa fall politiker) genom personligt tyckande fördyrar och försenar bostadsprojekt. Det här är en stor elefant i rummet när det handlar om frågan om bostadsbrist och varför det byggs så få och så dyra bostäder – ett stort problem som det talas brett om mellan skål och vägg, men utåt pratar bostadsutvecklarna sällan om det. Anledningen är att de inte vill stöta sig med kommuner och kommunala tjänstepersoner som sitter på mycket makt när det gäller kommande projekt. Därför grundar sig artikelserien på anonyma intervjuer och case med ett antal svenska bostadsutvecklare. Läs de tidigare delarna här:
- En av de största skandalerna i det här landet
- Miljonrullningen
- "Väljer bort kommuner med inkompetenta tjänstepersoner
- Branschens förslag på lösningar
Ingemar Bengtsson, universitetslektor på avdelningen Fastighetsvetenskap vid Lunds universitet, har skrivit om den här problematiken tidigare, och håller just nu på med ett arbete som tangerar det kommunala godtycket – om varför ”värdestegringshoppet från råmark till tomtmark är så stort”, något som han menar inte kan förklaras av kostnaderna för planläggning, utan därför härrörs till ineffektivitet – som till exempel förseningar orsakade av godtycke i processerna.
När Bostadspolitik.se pratar med Ingemar Bengtsson är han inne på att det ligger i sakens natur att till exempel plan- och bygglovshandläggare är ”besvärliga” för utvecklarna – den sortens tjänster lockar människor som är intresserade av att få påverka.
– Det finns en del publicerat kring det som kallas myndighetsaktivism, och främst då när det gäller gröna frågor. Men är man intresserad av att påverka den fysiska stadsutvecklingen är det naturligt att söka sig till såna här yrken – och det är naturligt att vissa utnyttjar den positionen för att främja egna intressen kring hur den fysiska miljön ska utvecklas. Det kan handla om både personliga uppfattningar om till exempel gestaltning men också professionsgemensamma uppfattningar och normer om hur staden ska se ut, säger Ingemar Bengtsson.
Han menar att det finns flera sidor av det här. Förutom den uppenbara möjligheten att egna intressen kring gestaltning och liknande kan påverka en handläggares arbete kan det också handla om att handläggare vill göra sitt arbete enklare, genom att riskminimera.
Alltid någon annan som betalar
– Om man inte är helt säker på om det behövs ytterligare en utredning så är det lättaste och minst riskabla beslutet att det bör göras en utredning – då minskar risken för att något i efterhand ska visa att man tagit fel beslut. Och det är dessutom någon annan som betalar – byggherren.
Även på den politiska sidan finns det här riskminimeringstänket, menar Ingemar Bengtsson.
– Det finns ofta ett motstånd mot byggnation och släpper man igenom något som är impopulärt får man höra det efteråt. Men om man föreslår ytterligare en utredning blir det ganska tyst. Den enda som förlorar är byggherren. Så som lagstiftningen och det kommunala planmonopolet är utformat i dag har både politiker och tjänstepersoner sina anledningar att hellre fälla än fria. Man blir riskminimerande, helt enkelt.
– Att det i förlängningen leder till högre bostadspriser och att det blir svårare för ungdomar och andra grupper att få en bostad syns inte lika tydligt och det är svårt att beräkna kostnaden för att det blir resultatet av agerandet. Den som vill se status quo har en stark position.
Förespråkar en alternativ process
Att systemet är ineffektivt är ganska uppenbart – det är svårare att ta fram förslag på vad som skulle kunna göras åt det. Ingemar Bengtsson är mitt uppe i ett arbete kring detta och en av tankarna han har är att man skulle kunna sätta upp en alternativ process – om kommunen inte på rimlig tid har lyckats arbeta fram en detaljplan för ett privat markområde ska markägaren kunna vända sig till en annan process.
– Det handlar i grunden om att stärka rättigheterna för fastighetsägaren att utveckla sin egen mark. Om kommunen får en viss tid på sig så kan de ändå tillgodose sitt intresse av att styra utvecklingen i sin kommun. Men om kommunen bara låter bli att göra det, eller motarbetar, då skulle det kunna finnas en alternativ process – en konkurrensutsättning eller om man vill se det så; en avlastning för kommunen.
Vilka skulle hålla i den processen?
– Tänker man sig en aktör som finns i dag så skulle Lantmäteriet kunna vara den aktören. De sitter på kompetens och är redan en myndighet som fattar beslut inom området.
Skulle detta gälla både detaljplaner och bygglovsärenden?
– Det borde fungera även i bygglovsskedet. På ett sätt skulle det funka ännu bättre där eftersom det här – i teorin i alla fall – borde vara en mer slimmad process.
Det här skulle innebära en uppluckring av det kommunala planmonopolet?
– Jag skulle säga att det skulle innebära en tidsbegränsning av det kommunala planmonopolet. Kommunen har fortfarande första tjing.
Resultatet skulle kunna bli att marknaden kan bygga mer än tidigare även i ”byggovilliga” kommuner, något som väljarna i kommunen kanske inte är nöjda med, men som kan antas vara bra för regionen eller landet. Nyligen skrev vi om att kommuner som Lidingö inte vill att det ska byggas: ”Vi är nöjda med det Lidingö som redan finns”, sa kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors.
– För bostadsmarknaden i stort kanske det hade varit bra om det byggs mer i kommuner som inte vill bygga, säger Ingemar Bengtsson.
Ingemar Bengtsson är också inne på att man hade behövt ändra i incitamentsstrukturen när det gäller kostnadsdrivande inlagor i processerna, som extra utredningar.
– Jag är inte helt framme vid hur det skulle se ut, men det finns ju ett uttryck; ”skin in the game”, som kan överföras till det här. Har kommunen mer ”skin in the game” behöver man göra en mer noggrann övervägning för om det verkligen behövs en kostnadsdrivande utredning till. Man kan dra en liten parallell till att man nu inför en avgift för överklaganden, så att båda parter riskerar något.
