Martin Lindvall: Oförtjänt kritik mot pilotprojekt

DEBATT | Kritiken mot försöken med inkomsttak hos allmännyttorna i Stockholm och Uppsala skjuter förbi målet, menar Fastighetsägarnas Martin Lindvall.
Kommunägda Svenska Bostäder och Uppsalahem genomför pilotprojekt med inkomsttak, där ett fåtal lägenheter reserveras för hushåll som har lägre inkomster än en bestämd nivå. Båda bolagen har samtidigt projekt för att underlätta byte till större lägenheter för trångbodda barnfamiljer.
Projekten möter kritik från både höger och vänster. Det talas om orättvisa mot dem som länge samlat kötid, om tvångsblandning och om social housing. Jag tycker att kritiken i flera avseenden skjuter förbi målet.
För det första ligger försöken i linje med den lagändring som genomfördes på den nuvarande regeringens initiativ 2025. Den gav bostadsförmedlingarna större handlingsfrihet att frångå den strikta kötiden vid förmedling, och använda reservationer och förturer för att främja en socialt hållbar bostadsförsörjning.
För det andra bör bostadsföretag oavsett ägare få bestämma vilka uthyrningsvillkor de använder och vem de hyr ut lediga lägenheter till, så länge reglerna i diskrimineringslagen iakttas. Det är en självklarhet ur ett egendomsrättsligt perspektiv och jag har svårt att förstå varför politiker till höger skulle vilja begränsa det utrymmet.
Lägenheter reserveras sedan länge till olika kategorier bostadssökande, däribland studenter och äldre, och motsvarande pilotprojekt med inkomsttak genomförs även av privata hyresvärdar
Reservationer är dessutom inget nytt. Lägenheter reserveras sedan länge till olika kategorier bostadssökande, däribland studenter och äldre, och motsvarande pilotprojekt med inkomsttak genomförs även av privata hyresvärdar. Hos dem finner man även utvalda lägenheter för bland andra polisstuderande, våldsutsatta kvinnor, flyktingar från Ukraina och näringslivsförturer som underlättar rörlighet på arbetsmarknaden.
För det tredje adresserar projekten ett betydande systemfel på bostadsmarknaden, oförmågan att matcha hushållens behov med rätt bostäder. Hushåll med kort kötid, svagare ekonomi eller oregelbundna inkomster får inte tillgång till äldre lägenheter som omsätts, utan hänvisas i stället till dyrare nyproduktion, en otrygg andrahandsmarknad eller stängs ute helt. Det bidrar till att den strukturella hemlösheten förstärks. Några reservationer med inkomsttak inom det vanliga beståndet är inte social housing. Det finns inga offentliga subventioner, hushållen hyr på ordinarie villkor och förväntas klara sina boendekostnader själva.
För det fjärde behöver vi kunna hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Bostadsutbudet i våra större städer möter varken efterfrågan eller behov, och hyresregleringens tillämpning gör inte saken bättre. Jag är den förste att efterfråga reformer inom området, men det är inte en fråga om antingen eller.
Jag känner igen det från min kurslitteratur i sovjetologi och förstår inte hur köordningen kan omfamnas lika ömt från höger till vänster i vår tid
För hushåll i en utsatt bostadssituation behövs lösningar här och nu. Och även på en bättre fungerande marknad finns det stödbehov. Vi har vant oss vid kösystemet som överordnad fördelningsprincip till den grad att vi inte bara slåss för vår plats i kön, vårt dyrbara kökapital, utan också ifrågasätter marginella undantag i syfte att lösa enskildas mer akuta problem. Jag känner igen det från min kurslitteratur i sovjetologi och förstår inte hur köordningen kan omfamnas lika ömt från höger till vänster i vår tid.
Det flyttar fokus från hushållens bostadsproblem till vilka grannar de bör ha och ger plats för kritik om social ingenjörskonst och tvångsblandning
Med det sagt är jag inte okritiskt positiv till allt. Jag är tveksam till argumentet att inkomsttaken ska förändra den socioekonomiska sammansättningen i vissa områden. Det flyttar fokus från hushållens bostadsproblem till vilka grannar de bör ha och ger plats för kritik om social ingenjörskonst och tvångsblandning. Boendesegregation bör i första hand mötas med andra åtgärder.
Att reservera vissa lägenheter med ett inkomsttak ska vara för att underlätta tillträde för hushåll som annars har svårt att lösa sina bostadsbehov på ett tillfredsställande sätt. Var inkomsttaket läggs spelar därför roll.
Jag återkommer ofta till att sociala utmaningar på bostadsmarknaden behöver lösas lokalt, där kommuner, fastighetsägare och civilsamhälle prövar sig fram genom olika pilotprojekt. Om man i det arbetet finner att systemet delvis står i vägen behöver systemet utmanas. En eloge till alla er som försöker.
Martin Lindvall
Samhällspolitisk chef, Fastighetsägarna Sverige



