Lennart Weiss: Överbuden haglar men ingen lagar det som är trasigt

LEDARE | Det pratas om vad årets val i efterhand kommer att kallas.
”Överbudsvalet” känns som det mest rimliga.
Alla partier lovar för mycket i den här valrörelsen. Vad hände med det ekonomiska ansvarstagandet?

När Mona Sahlin avgick som partiordförande för Socialdemokraterna gav hon ett generellt råd till Sveriges politiker: ”Lova mindre och håll mer”. Antingen är hennes råd sedan länge bortglömt eller så var det ingen lyssnade. För i den här valrörelsen haglar partiernas vallöften mer än någonsin. Det är inte utan att man funderar; vad hände med budgetdisciplin och ”ordning och reda i statens finanser”? Och detta med särskild adress till de två statsbärande partierna S och M.

Om alla dessa löften skulle förverkligas kommer givetvis budgetunderskotten återigen skena, statsskulden öka och räntorna stiga – ett närmast kassaskåpssäkert sätt att sänka tillväxten och göra så svensk ekonomi åter börjar hacka

Förutom att AB Sverige nu lånar till vår helt nödvändiga upprustning av försvaret föreslår S inflationsskyddade statsbidrag till välfärden (mycket kostsamt), satsningar på mer personal i barn- och äldreomsorgen, ökade barnbidrag, borttaget karensavdrag och en hel del annat. M, som för stunden innehar finansministerposten, fläskar på än mer och lovar sänkt skatt för alla som arbetar, sänkt skatt för pensionärer, dito för föräldrar, höjt skattefritt ISK, slopad avgift för förskola och fritids (synnerligen kostsamt och gamla S-förslag som man tidigare var häftigt emot), mer pengar till vård, skola och äldreomsorg. Och så vidare.

Om alla dessa löften skulle förverkligas kommer givetvis budgetunderskotten återigen skena, statsskulden öka och räntorna stiga – ett närmast kassaskåpssäkert sätt att sänka tillväxten och göra så svensk ekonomi åter börjar hacka. Och dit är det ju egentligen ingen som vill.

Vad kan man då säga om partiernas ståndpunkter om bostäderna i det här valet? Där finns ett likartat drag men också en problematisk undertext som behöver uppmärksammas.

Om vi börjar med likheterna med partiernas övergripande tema är det tydligt att man även här dragit på sig spenderbyxorna. Så sent som igår kastade S in 10 000 nya studentbostäder kommande mandatperiod i leken. Tidigare har man föreslagit höjt och permanent bostadsbidrag till barnfamiljer (en löpande statsbudgetkostnad), ett nytt investeringsstöd och ett statligt byggbolag som skulle vara i behov av ett mycket substantiellt tillskott av eget kapital för att spela någon roll.

Moderaterna tillsatte endast för några dagar sedan en utredare (Henrik Hammar) med uppdrag att utreda de så kallade flyttskatterna, det vill säga reavinstskatten och stämpelskatten. Med tanke på vilka belopp vi talar om för statskassan kan man ifrågasätta realismen men i en valrörelse, redan präglad av överbud, får det slinka igenom.

Uppräkningen, som skulle kunna fortsätta – inte minst med V:s illa genomtänkta idéer – ger tillsammans ett intryck av desperation

SD, som förefaller vilja ta ledarstaven till höger om mitten i svensk politik, lanserar ett 100 000-program för småhus som ska förverkligas via borttagen stämpelskatt, ett särskilt ränteavdrag för barnfamiljer, specialdesignade SBAB-lån med mera samtidigt som villaägare i befintliga områden ska få särskild vetorätt mot byggandet av flerfamiljshus. (Förstår man inte vilka konsekvenser det senare skulle få för PBL?)

Uppräkningen, som skulle kunna fortsätta – inte minst med V:s illa genomtänkta idéer – ger tillsammans ett intryck av desperation. Men också djupare brist på analys.

Oavsett om man vill använda staten eller marknaden som möjliggörare av bostadspolitiska ambitioner smälter allt ned i en ekonomisk kalkyl. För hushåll och fastighetsbolag handlar det om tillgång till och priset på eget kapital. På den punkten är det endast S som förhåller sig till frågan. Hittills har dock de föreslagna byggkrediterna varit limiterade och skulle på de nivåer man föreslagit endast ge ett begränsat tillskott. Visst kan man säga att ett förstärkt ISK har sina poänger men hjälper föga om det mest är resursstarka hushåll som använder det.

Kanske inte vore så dumt med en bostadspolitisk kommission efter valet ändå

Partierna förtjänar godkänt på en punkt och det är när man diskuterar hushållens, inte minst barnfamiljernas, privatekonomi. Förslag om att höja barn- och bostadsbidragen möter ett reellt behov. Men därutöver förtjänar det mesta att hänvisas till återremiss. För att bli trovärdiga behöver partierna leverera en grundläggande ekonomisk analys som svarar på hur framtidens bostäder ska finansieras. Varifrån allt eget kapital ska komma. Hur särskilt utsatta grupper som socialt och ekonomiskt hemlösa ska få sina grundläggande behov tillgodosedda, utan att ständigt bli knuffade mellan olika tillfälliga lösningar. Hur unga ska kunna ta första klivet in på bostadsmarknaden (via ett hyreskontrakt) och sedan ges förutsättningar att bilda familj under eget tak och egen täppa. Hur vi ska kunna möta de äldres behov, utan att skattebetalarna ska behöva subventionera världshistoriens mest subventionerade generation en gång till.

Genomtänkta prioriteringar och ett ekonomiskt program för bostadsfrågan. Svårare än så är det inte. Kanske inte vore så dumt med en bostadspolitisk kommission efter valet ändå. Den skulle ha en del att ta itu med.

Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se