Lennart Weiss: Segregationsdebatten bygger på en ekonomisk fiktion

LEDARE | Alla partier vill att det byggs bostadsrätter, radhus och småhus som ska lyfta landets utsatta områden.
Men ingen pratar klarspråk om ekonomin:  Betalningsförmågan finns inte, kalkylerna går inte ihop.
Vem ska finansiera? Vi kan titta på Danmark för inspiration.

På DN Debatt den 7 maj publicerade författaren Jan Jörnmark ett inlägg som utgår från hans senaste rapport med namnet, ”Att blanda städer – en studie i misslyckanden”. På DN Debatt skrev Jörnmark att ”blandningsstrategin har blivit den senaste i raden av oavbrutna misslyckanden i utanförskapsområden.”

Jörnmark fick mothugg av Lawen Redar och Erik Nises på DN Debatt den 12 maj samt här på Bostadspolitik.se av Hans Lind den 11 maj och Robin Rushdi Al-Salehi den 12 maj som gemensamt pekade på bostadsmarknadens strukturerade kraft. Bostadssegregation får per definition negativa effekter. På individnivå syns de i form av svagare ställning på arbetsmarknaden, sämre inkomstutveckling, lägre skolresultat med mera. Olika studier av grannskapseffekter visar att socioekonomisk segregation ger särskilt negativa effekter för barn och unga, något som exempelvis lyftes fram i Evidens, HSB och Veidekkes rapport från 2023 med titeln Så bryter vi boendesegregationen – effekter av ändrat bostadsutbud i utsatta områden.

Redar och Nises påpekade i sin replik att i Sveriges 65 så kallade utsatta områden bor cirka 556 000 människor varav en hög andel barn och att 60 procent av alla skjutningar de senaste åren har koppling till dessa områden. Speglat i ekonomiska villkor är det endast 61 procent av den vuxna befolkningen i dessa områden som förvärvsarbetar. Var tredje elev lämnar grundskolan utan fullvärdiga betyg och medianinkomsten ligger på 205 000 kronor per år.

Problemet är att få talar klarspråk om de ekonomiska realiteterna

Den som följer debatten noterar att de politiska partierna är tämligen ense om hur problemet ska tacklas. I varje fall på en central punkt: Segregationen ska brytas genom ”blandade upplåtelseformer” i utanförskapsområden. Såväl Socialdemokraterna som de borgerliga partierna återkommer till samma idé: Fler bostadsrätter, småhus och ägande i socioekonomiskt svaga områden ska förändra områdenas utveckling. (Låt oss för stunden bortse från den fördummande debatten om ”befolkningsblandning” som tar sikte på att stoppa nya hyresrätter i socialt starka områden. Grattis alla äldre som därmed har att välja mellan att bo kvar med täppa och bestyr i ett överstort hus eller flytta till ett främmande område.)

Problemet rör inte målbilden. Så gott som alla är ense om att blandade upplåtelseformer, i kombination med andra områdesbaserade insatser, över tid ger positiva effekter. Problemet är att få talar klarspråk om de ekonomiska realiteterna. Skillnaden ligger ytterst inte i retorik utan i finansiering, institutioner och politisk realism.

I stora delar av de områden där segregationen är som mest påtaglig saknas idag en tillräckligt stark betalningsförmåga för att bära nyproduktion av bostadsrätter eller småhus. Produktionskostnaden överstiger helt enkelt marknadsvärdet. Det gäller särskilt i ytterstadsområden med svag prisutveckling, hög social belastning och begränsad privat efterfrågan. Blandade upplåtelseformer är således inte någon vettig strategi om ingen kan efterfråga bostäderna.

De politiska partierna talar om social blandning som om marknaden själv kommer att lösa saken, trots att kalkylerna i många fall inte går ihop utan omfattande subventioner, offentlig riskdelning eller andra kapitalinsatser

Det betyder att den svenska debatten i praktiken bygger på en ekonomisk fiktion. De politiska partierna talar om social blandning som om marknaden själv kommer att lösa saken, trots att kalkylerna i många fall inte går ihop utan omfattande subventioner, offentlig riskdelning eller andra kapitalinsatser.

Den avgörande segregationsfrågan är därför inte vilken upplåtelseform politiken önskar – utan vem som är beredd att bära skillnaden mellan produktionskostnad och marknadsvärde. Dessbättre finns idag ett antal goda exempel att hämta från Tyskland, Holland, Frankrike och Danmark. Inte minst Danmark förtjänar att lyftas fram. Danmark har inte nöjt sig med att formulera mål om social blandning. Man har byggt institutioner och finansieringsmodeller som faktiskt möjliggör omvandlingen.

Den danska modellen för almene boliger bygger på ett integrerat nationellt system där staten, kommunerna och bostadssektorn delar riskerna. Kommunerna går in med grundkapital, staten kreditstödjer finansieringen via obligationsmarknaden och sektorn själv avsätter betydande resurser genom Landsbyggefonden.

Danmark har alltså accepterat två saker som svensk politik fortfarande tvekar inför: att segregation kostar mycket pengar att bryta och att marknadskrafterna ensam inte kommer att göra jobbet

Detta har gjort det möjligt att finansiera omfattande omvandlingar av utsatta områden — inte bara renoveringar utan även rivningar, ny infrastruktur och ny blandad bebyggelse.

I exempelvis Tingbjerg, Gellerup och Vollsmose har strategin varit tydlig: minska koncentrationen av ensidiga hyresområden genom att tillföra äganderätter, privata hyresrätter, arbetsplatser och service. Mark säljs till privata aktörer, privata investeringar används som integrationspolitik och offentliga resurser används för att bära omställningskostnaderna.

Danmark har alltså accepterat två saker som svensk politik fortfarande tvekar inför: att segregation kostar mycket pengar att bryta och att marknadskrafterna ensam inte kommer att göra jobbet.

Frågan är därför inte längre om Sverige vill ha blandade upplåtelseformer. Frågan är om svensk politik är beredd att skapa de finansiella och institutionella verktyg som krävs för att de överhuvudtaget ska kunna uppstå? På den punkten är den politiska vänstern och högern svaret skyldiga, i lika stor omfattning.

Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se