Kommunalt godtycke: "Då sitter kommunens tjänstepersoner som fågelholkar"

Det finns många lager av fel när det gäller det kommunala godtycket, enligt regeringens industrisamordnare Kristina Alvendal. Men branschen behöver också börja prata mer öppet om problemet.
– Jag ser det som att branschen är medberoende, eller medmissbrukare, säger Alvendal till Bostadspolitik.se.

Den senaste tiden har vi publicerat en rad artiklar om det vi kallar ”kommunalt godtycke”; att tjänstepersoner och även politiker använder personligt tyckande i sitt tjänsteutövande i plan- och bygglovsprocesser och därmed försenar och fördyrar bostadsprojekt. Läs de tidigare artiklarna:

1. En av de största skandalerna i det här landet
2. Miljonrullningen
3. "Väljer bort kommuner med inkompetenta tjänstepersoner
4. Branschens förslag på lösningar
5. Behövs andra incitament: ”I dag är det någon annan som betalar”

Kristina Alvendal har arbetat mycket med de här frågorna och framför allt med varför vi har så långa processer i landet – både när hon skrev sin expertrapport till Produktivitetskommissionen och även nu i rollen som nationell industrisamordnare och chef för Accelerationskontoret.
– Jag är inte förvånad över era artiklar och case. De speglar min erfarenhet, både från de operativa roller jag har haft och från när jag skrev expertrapporten. Det finns en djup källa med exempel att ösa ur, tyvärr, säger Alvendal.

Samtidigt menar hon att branschen behöver ta fajten på ett bättre sätt. Bostadspolitik.se:s artiklar lyfter delvis upp problematiken i ljuset, men bara halvvägs eftersom artikelserien grundar sig på anonyma uppgifter.
– Jag förstår att branschen inte vill tala öppet om det här, och vet att det har funnits ”svarta listor” i vissa kommuner med utvecklare som de inte vill ha att göra med. Men om branschen är för dålig på att berätta om de här avarterna, då kommer politiken inte heller att känna till problematiken och då kan man inte agera. Branschen blir på det sättet medberoende, eller medmissbrukare. Jag märker i hög grad i rollen på Accelerationskontoret hur viktigt det är att företagen kommer till oss med sina problem och hur viktiga de enskilda casen är för att härleda dem till de systemfel vi har.

Kristina Alvendal menar också att branschen behöver börja ifrågasätta mer. ”Vi vet att det tar åtta år för en detaljplan i den kommunen”, kan inte bara få vara en uppgiven sanning.
– Jag förstår som sagt rädslan för konsekvenser men branschen måste bli bättre på att, på ett konstruktivt sätt, ifrågasätta till exempel tidsplaner och i förlängningen varför tidsplanerna aldrig hålls.

Fel på både lagstiftning och attityder
Kristina Alvendal menar att det finns flera orsaker till det kommunala godtycket och de långsamma processerna – hon lyfter både lagstiftningen och rådande attityder.
– Att en handläggare agerar på ett visst sätt kan bero på mängder av olika saker. Det kan bero på att man har en egen agenda, det kan bero på brist på kunskap och erfarenhet. Sen är det ett faktum att politiken har varit inne och petat så mycket i plan- och bygglagen att det hela tiden blir svårare och svårare att tolka vad som gäller. Alla ändringar i PBL i sig skapar oförutsägbarhet och tveksamheter. Lagen är full av undantag och till och med undantag från undantag. Den har blivit så svår att bara dess existens i dess nuvarande form bidrar till att förlänga processer, säger Alvendal som i sin expertrapport föreslår att PBL ska skrotas och ersättas av en ny stadsbyggnadslag.

Samtidigt menar hon att det kommunala godtycket orsakas mer av dåligt ledarskap än av bristande lagstiftning.
– Ja definitivt. Det här är i första hand en ledarskaps- och en kulturfråga – det som kommer fram i era case till exempel är ju inte sånt som är specat i lagstiftningen, det är skapat av handläggarna och kommunerna.
– ­Många av kraftuttrycken i artiklarna kommer sig av situationer som sägs vara enskilda personers fel och så kan det absolut vara. Men en enskild handläggares brist på kompetens eller objektivitet är i grund och botten en managementfråga för kommunen eller på avdelningen.

Hon menar att förutom riskerna med att tjänstepersoner av olika anledningar driver egna agendor med ”tyckande” kan handläggarens oförmåga att driva ett projekt framåt handla om brist på kunskap om projektekonomi, vilket hon härrör till att det är alldeles för lite ekonomi på arkitektutbildningarna. I organisationerna ligger problemen i allt från brist på kompetens till dålig kommunikation – till viss del beroende på för mycket hemarbete – och för dåligt utnyttjande av digitala redskap.

Borde tillsättas en extern granskare
Kristina Alvendal har många tankar kring de här frågorna – läs gärna hennes expertrapport där hon ger 113 förslag till hur stadsbyggnadsprocesserna kan förbättras och bli mer effektiva.

Hon är bland annat inne på att det borde tillsättas en extern granskare av hur kommunerna hanterar det kommunala planmonopolet.
– Här ska man kunna anmäla missbruk av planmonopolet, alltifrån att det krävs för detaljerade detaljplaner eller att de kräver medfinansiering av saker som inte borde vara i närheten av att det ska kunna krävas för. Man skulle kunna tänka sig att Boverket skulle få ett sådant uppdrag.
– Eller länsstyrelsen, men där kan man fundera: De har så många olika typer av uppdrag och de spretar för mycket och länsstyrelsen är själv en medskapare av den här problematiken. Skulle ett sånt här uppdrag leda till en form av självsanering eller skulle det bara förvärra..?

Hoppas någon kommun inför frivilligt maxtak
Något som Kristina Alvendal verkligen kämpar för är införandet av tidsbegränsningar. Förslaget i expertrapporten är att huvudregeln bör vara att en detaljplan ska ta max 18 månader – bedömer kommunen att man inte klarar det får man söka dispens. Håller man sedan inte tidsplanen ska kommunen sedan stå för enskilda byggherrars merkostnader.
– Jag hoppas att någon enskild kommun kliver fram och visar vägen här och tar beslut om att införa en maxgräns på eget bevåg. På så sätt hade man visat att man är en attraktiv kommun: ”Här har vi maxgränser på våra myndighetsbeslut!”

Kristina Alvendal är mycket kritisk till hur tidsplaner hanteras i dag.
– Jag har pratat med kommuner och undrat varför de inte sätter ett slutdatum och sedan räknar bakåt: hur ska vi arbeta för att hålla den här tidsplanen? Då sitter kommunens tjänstepersoner som fågelholkar…

Kristina Alvendal menar att det saknas respekt för tidsplaner och att de dessutom inte tas fram på ett ordentligt sätt från början.
– Det här med att handläggare byts ut är ett återkommande tema som leder till förseningar. Det måste naturligtvis finnas en plan för det, för det händer ju hela tiden. Handläggare är människor, de ska ha semester, de ska vabba, ibland byter de jobb. Kommunen ska inte skylla på sådant för att en tidsplan inte hålls, det måste man räkna med.
– Det måste finnas dokumentation på nedlagt jobb och fattade beslut. Och utvecklaren måste kunna lita på att om man har fått okej från en handläggare så ska kommunens beslut inte kunna ändras för att handläggaren byts ut. Att det uppkommer såna situationer är naturligtvis helt oacceptabelt.