Kommunalt godtycke – SKR: ”Vi känner inte igen oss i bilden”

Nej, det handlar inte om godtycke – snarare om svårigheter i tillämpningar i en process som kompliceras av lagstiftningar som inte alltid lirar med varandra.
Det menar Love Edenborg, expert på planering och byggande på SKR, som har tagit del av Bostadspolitik.se:s artikelserie Han pekar också på ökande statliga krav som en viktig orsak till att processerna blivit allt längre.

Bostadspolitik.se har i ett flertal artiklar lyft problematiken med att tjänstepersoner fattar beslut som är grundade på eget ”tyckande” och som därmed leder till förseningar och fördyringar av mängder av bostadsprojekt. Det handlar om både plan- och bygglovsprocesser och artikelserien grundar sig på anonyma utsagor och case från ett antal svenska bostadsutvecklare. Anonyma, för att bolagen inte vill stöta sig med den kommun eller den handläggare som kanske just nu sitter och bedömer deras framtida tänkta utvecklingsprojekt.

De tidigare delarna:

1. ”En av de största skandalerna i det här landet”
2. Miljonrullningen
3. "Väljer bort kommuner med inkompetenta tjänstepersoner
4. Branschens förslag på lösningar
5. Behövs andra incitament: ”I dag är det någon annan som betalar”
6. "Då sitter kommunens tjänstepersoner som fågelholkar"

Love Edenborg, expert på planering och byggande på Avdelningen för tillväxt och samhällsbyggnad på SKR känner inte igen den bild som målas upp i artiklarna.
– Vi känner inte igen oss i bilden av det kommunala godtycket. Däremot delar vi bilden av en process som har blivit mycket komplex och där många olika lagstiftningar, exempelvis plan- och bygglagen och miljöbalken, inte alltid harmoniserar med varandra på ett tillfredställande sätt. Flera av de exempel som lyfts visar snarare på svårigheterna i att tillämpa dessa olika lagstiftningar och de speglar komplexiteten i processen, snarare än något godtycke, säger Love Edenborg och exemplifierar med caset med alléträdet:

”Den antagna detaljplanen säger ingenting om alléträd på platsen för byggnaden. Sent i bygglovsprocessen kommer kommunens handläggare på att ett ensamt träd som står mitt i den tänkta byggnaden ska räknas som ett ”alléträd”. Vi tvingas ansöka om dispens hos länsstyrelsen och tvingas plantera 20 nya träd på kommunens mark på annan plats, som ”kompensation”. Det här försenade projektet i många månader och om vi inte hade fått dispens från länsstyrelsen hade hela byggnationen riskerats.”

– Det verkar alltså som att även länsstyrelsen har bedömt att trädet är ett alléträd som kräver dispens. Tolkningen är därmed inte godtycklig utan framstår som juridiskt korrekt. Att det är mycket olyckligt när en sådan fråga kommer in så sent i processen är en annan sak, säger Love Edenborg och utvecklar:
– Plan- och bygglagen anger inte uttryckligen hur exempelvis biotopskyddade områden som alléer ska hanteras inom ramen för en planprocess eller en bygglovsprocess. Samma sak gäller många andra frågor som regleras i miljöbalken, exempelvis artskyddet. Ändå har dessa frågor fått en allt större betydelse vid planering och byggande. Eftersom miljöbalken innehåller en rad förbud kan man säga att den ofta övertrumfar plan- och bygglagen vars logik är uppbyggd kring avvägningar mellan olika intressen för att hitta en lämplig markanvändning. Av den anledningen upplever många att de här båda lagarna ofta krockar vilket leder till längre processer.

Staten ställer mer och mer krav
Han menar också att ytterligare en anledning till långa processer är växande statliga krav på utredningar.
– SKR har tidigare belyst det här. Idag krävs det i snitt nästan åtta utredningar per detaljplan, exempelvis om geoteknik, dagvatten eller naturvärden. Att staten pekar ut allt mer omfattande riksintressen bidrar också till ökande ledtider.

Love Edenborg känner inte heller igen bilden som målas upp i artikelserien när det gäller att kommunerna ofta ser bostadsutvecklarna som ”motståndare” i förhandlingar och i processerna. Och inte heller bilden av att bolagen, av rädsla för repressalier, inte vågar tala öppet om problematiken.
– Vår bild är att kommunerna generellt har ett stort intresse av att möta branschen och att de vill veta vad bolagen tycker. Mätningar av kommunernas myndighetsutövning visar att kundnöjdheten har ökat under flera år, exempelvis inom bygglovsområdet. Många kommuner gör regelbundet egna undersökningar för att förstå vad branschen behöver och hur de kan förbättra sig. Om bolag inte vågar prata öppet om sådant som fungerar dåligt är det mycket olyckligt, men inget vi känner igen.

"Kommunen har incitament"

Hur ser du på synpunkten, som både Ingemar Bengtsson och Kristina Alvendal och en del av bolagen har framfört, att ett av problemen är att det saknas incitament för kommunen att skynda på en process?
– Att kommuner inte har incitament att snabba på planprocesser är inte heller en bild vi delar. Många kommuner är tvärtom också bekymrade över att planprocesser i många fall kan ta lång tid men är som sagt ofta bakbundna av krånglig lagstiftning och statliga myndigheters agerande i planprocessen. Kommunala handläggare har alltid politiska målsättningar och beslut om exempelvis tidsplaner att förhålla sig till och arbetet bevakas och följs upp av kommunens förtroendevalda.

Flera aktörer uttrycker också frustration för att kommunens besked kan ändras bara för att handläggaren byts ut?
– Det är olyckligt men också en ofrånkomlig del av processen. En planprocess är ingen garanti för nya byggrätter utan syftar till att undersöka platsens lämplighet för en viss typ av bebyggelse. Det innebär att ny kunskap kan framkomma som ändrar projektets förutsättningar. Först när en detaljplan är antagen är byggrätterna garanterade. Därför är det av stor vikt att kommuner och byggaktörer har en god, nära och transparent dialog genom hela planprocessen så att det är tydligt varför vissa val behöver göras och så att nya situationer som kan uppstå under processen hanteras i nära samverkan mellan kommun och byggaktör.

Men det finns uppenbarligen en stor frustration i branschen – hur kan situationen förbättras?
– SKR ser att det fortsättningsvis behövs ökad samverkan mellan kommuner, staten och byggaktörer för att få till mer effektiva planprocesser. Det finns många goda exempel att studera men sannolikt ingen enskild enkel lösning. Vi tror att lösningarna dels behöver hittas i en öppen dialog med högt i tak och hoppas att de delar av branschen som känner sig osäkra över att prata öppet om problemen ska göra det framöver, och dels att diskussionen framöver i större utsträckning även lyfter problemen med allt större krav från staten på utredningar och hur staten i sin roll som byggaktör och genom utpekande av alltmer omfattande riksintressen bidrar till ökande ledtider.